SOS Barnbyar Logo Orange
Opinion & Berättelser

Nytt hem, nytt språk – men samma lunchraster

Från en krigszon till en liten stad i Österrike. Här arbetar SOS Barnbyar för att integrera barn från Ukraina och ge dem en vanlig vardag och ett tryggt sammanhang. En rapport från första skoldagarna efter flykten.

Keyborden fungerar inte. Läraren försöker laga den så att en av eleverna som spelar piano ska få visa sina färdigheter på tangenterna. Under tiden har några av eleverna en intensiv match vid pingisbordet. Bakom dem sitter tjejer på saccosäckar och visar varandra klipp på sina mobiler.

Alla lunchraster liknar varandra på ett eller annat sätt, oavsett om den är i Ukraina, i Sverige eller i Österrike. Men idag är en speciell dag. Det är den första lunchrasten de barn som flytt från Ukraina är i skolan. Två klasser har formerats; en för 6–10-åringar och en för 10–17-åringar. SOS Barnbyar har gett dem läroböcker och annat skolmaterial så att de ska kunna gå i skolan.

Marek Zeliska, ansvarig för SOS Barnbyar i regionen, berättar om hur det gick till när familjerna kom.

– Det här är de första familjerna från Ukraina som flytt hit. Direkt efter att de kommit hit träffade de en läkare och vi gick och handlade kläder. Några av familjerna har redan frågat var kyrkan ligger. De har varit mycket öppna, varmhjärtade och oerhört tacksamma. Nu vill vi låta dem få lugn och ro och självklart involvera dem i vår verksamhet.

SOS Barnbyar stöttar människor som drabbats av kriget i Ukraina på flera olika sätt; genom familjeåterförening och att erbjuda boende, även för familjer med barn med särskilda behov. Det finns också ett stödcenter för människor på flykt från Ukraina. På Wiens centralstation finns en barnvänlig plats där barn på flykt får en trygg zon, där de får leka och bara vara barn.

Med en app och ett övningsblad

– Barnen ska nu få en känsla av trygghet och lära sig lite tyska, säger skolans rektor Rainer Tiefengraber.

Detta är en utmaning även för lärarna, eftersom ingen av dem talar ukrainska. En tolk översätter för tillfället. Men läraren Markus Wagner är pragmatisk:

– Jag laddade ner en översättningsapp, förklarar han.

Och eftersom det ännu inte finns några anpassade läroböcker har han sammanställt egna övningsblad med de viktigaste orden och fraserna. Svårigheten här, berättar han, särskilt med de äldre ungdomarna, är att de har mycket olika kunskapsnivåer. Medan en del av dem talar bra engelska kan andra bara läsa kyrilliska bokstäver.
Men på den första skoldagen spelar det egentligen ingen roll. När läraren anstränger sig för att säga elevernas namn med perfekt uttal under introduktionsrundan och misslyckas, börjar barnen skratta. Och när de skrattar, skrattar Markus Wagner också.

Och mellan dem själva? Pratar eleverna om sina upplevelser och om kriget?

– Jag har inte hört något sådant, säger tolken.

Under tiden hörs de första tyska meningarna i klassen. ”Zu mir (till mig)”, säger en ljus röst. Och kort därefter: ”Danke (tack)”. Barnen kastar en boll genom klassrummet.

Lunchraster är lunchraster – oavsett var i världen man bor.

Foto: Jakob Kramar-Schmid