En ukrainsk mamma berättar

− Jag skyddade barnen med min kropp och bad att vi alla skulle dö om en bomb träffade oss, säger Nadiya och torkar sina tårar.

− Så att mina barn inte lämnas ensamma.

Nadiya, en mamma från Mariupol, berättar om den värsta tiden hennes familj har gått igenom:

− Jag har tre barn: sjuåriga Anna, tolvåriga Mykola och 29-åriga Ihor. Ihor är gränspolis, så vi träffar honom inte så ofta. Han är på permission nu. Mykola och Anna är bokstavligen fastklistrade på honom.

Vi hade ett normalt liv i Mariupol. Mykola gick i skolan, Anna på förskolan, min man och jag arbetade.

Vi ville ge oss av när kriget började. Den första natten hörde vi explosioner, folk började springa. Men vägarna var stängda. De var alla utsatta och på skjutavstånd. Strax efter det kom ryssarna. Åh, vilket helvete… striderna…

”När varje bomb faller är du rädd att nästa ska falla över dig”

Vår lägenhet blev beskjuten. Vi gick ner i källaren. Grannarna frågade mig i korridoren: ”Tog du inte med dig någonting?” Jag hade bara en väska med våra dokument. De enda kläderna var de vi hade på oss. När varje bomb faller är du rädd att nästa ska falla över dig.

Jag tänkte inte på så mycket. Förutom överlevnad. Jag tog med mig dokumenten eftersom jag visste att vi inte kunde gå vidare utan dem. Jag kunde inte tänka på något annat än att barnen lever och att vi lever. El och gas försvann under den första timmen. Vi hade ingen uppkoppling. Min man ville att vi skulle gå ner i källaren. Andra människor gömde sig redan där. Jag var rädd att vi skulle bli levande begravda. Jag sa att det var bättre att stanna på gården.

Det var den 8 mars. Jag insåg att vi inte kunde stanna ute i det fria. Vi gick ner i källaren. Samma natt avfyrades ett raketgevär mot vårt grannskap. Hälften av vår byggnad, inklusive vår lägenhet, förstördes.

Vi stannade kvar i källaren. Det var fruktansvärt. Vi hade ingen mat. Sedan dök ryska soldater upp och sa att vi kunde gå ut om vi ville, trots bomberna, trots skjutandet, eftersom de har order om att döda oss alla. Att döda oss, den fredliga befolkningen. När jag berättar för folk om detta är det ingen som tror mig. ”Det kan inte ha varit så”, säger de. Men det var så. En rysk soldat sade: ”Vi har order att döda er. Nu ger vi er lite tid. Gå!”

”Jag lade mina händer på mina barns ögon, så att de inte skulle se allt detta”

Vi lämnade staden till fots och under raketbeskjutning. Medan vi gick såg vi dödade människor, brända fordon. Vi såg den verkliga storleken på allt detta, för när vi var i vår byggnad kunde vi inte se hur enorm förstörelsen var. Det var fruktansvärt! Så många döda människor i bilar. Jag lade mina händer på mina barns ögon, så att de inte skulle se allt detta. Tyvärr kunde jag inte dölja allt.

Vi åkte hela vägen till slutet av Mariupol till en kontrollstation. Mot Ryssland var vägarna öppna och dubbeldäckarbussarna redo. Mot vår sida fanns det ingenting. Senare, tack och lov, kom vi till Berdiansk och väntade på att en humanitär gräns skulle öppnas.

Jag berättade för min äldre son just i dag hur mycket jag grät när vi nådde Zaporizhzhia. Jag gråter varje gång jag minns det. När man kommer ut från det ockuperade territoriet och möter våra soldater… Jag grät, jag ville krama dem.

När vi korsade gränsen till Zaporizjzja kände jag mig genast annorlunda – jag kände mig fri. Det var skottlossning i Berdiansk, men jag hade en känsla av att något tryckte på mig, kvävde mig. Jag pratar med alla som kom från ockuperade områden om de kände denna skillnad – hur det var där och hur det är när man är på eget territorium. Det är som om man kom från en död stad.

När bomberna föll över oss bad jag att de skulle falla två på en gång. Jag skyddade barnen med min kropp och bad att om en bomb träffade oss skulle vi alla dö. Så att mina barn inte skulle lämnas ensamma.

Nu är mina yngre barn bara med mig. När vi kom till Kiev lämnade min man landet. Han är inte medborgare i Ukraina. Vi har skilt oss sedan dess. Jag antar att det är något som händer.

Vi bosatte oss här men kände ingen. Sedan snubblade jag över en grupp för internflyktingar. Det var så jag fick höra talas om SOS Barnbyar och det var så jag träffade min familjerådgivare, Larysa.

”Hon mår bättre, men är fortfarande väldigt rädd för höga ljud”

Till en början hade jag inga höga förväntningar. Jag tänkte att vi kanske skulle få lite humanitärt bistånd. I stället blev alla medarbetare i detta program i Kiev som vår familj. Mina barn känner det starkt.

Anna stängde in sig i sig själv och var väldigt nervös. Sedan vi började komma till SOS Barnbyar är hon mer avslappnad, hon pratar mer öppet. Hon frågar mig hela tiden när vi får åka till SOS igen. Hon mår bättre, men är fortfarande väldigt rädd för höga ljud.

Mykola och jag började träffa psykologen tillsammans. Efter allt vi har gått igenom ser han sig nu som mannen i familjen och den som är ansvarig för att hjälpa mig. Han är också rädd och traumatiserad, men han vill inte visa det.

Mina barn har individuell undervisning och gruppundervisning inom SOS Barnbyars program. De känner sig väldigt bekväma och avslappnade här. Ett barn känner när en person stöttar dem, när de blir väl behandlade, och då ber de om mer sådant stöd.

Även jag ringer ofta till Larysa eller de andra anställda på SOS Barnbyar. De får mig att känna att vi inte är ensamma, att vi har vänner. Jag känner mig stöttad som förälder, jag har någon att rådfråga, som kan ge mig råd. Detta är mycket viktigt för mig.

”Jag är lugnare över att vi har en ljuspunkt i SOS”

Jag ägnar mycket av min tid åt mina två yngre barn nu. Jag hade svårt att hitta ett jobb på grund av mina barns hektiska scheman. Anna började skolan här i Kiev, och hon träffar en talterapeut några gånger i veckan. Mykola är lite mer självständig, men Kiev är fortfarande nytt för honom. Min äldste son, Ihor, är vårt främsta stöd. Han skickar pengar till oss och säger åt mig att ägna all min tid åt Anna och Mykola.

När Ihor är på sin post talar vi mycket ofta med varandra. Om jag inte hör något från honom på några dagar blir jag rastlös. Jag försöker dölja det, men Anna och Mykola känner av det, och då blir de upprörda.

Anna och Mykola, och jag, är så oroliga för Ihor. Han är stationerad nära frontlinjen och tar inte mycket ledigt. Vi såg honom förra året i några dagar, och sedan först nu. Självklart är Ihor en hjälte för Anna och Mykola. Jag vet inte hur han kan vila nu när de två alltid är bredvid honom. De följer honom runt, håller hans hand, pratar med honom ”Ihor hit, Ihor dit” hela dagen lång. De har en sådan djup kärlek och respekt för sin storebror.

Jag försöker verkligen skydda mina barn från den hemska situationen. Man kan säga att jag fortfarande försöker stänga deras ögon med mina händer. De vet att det här inte är en historia, det här är inte en film. Och jag är lugnare över att vi har en ljuspunkt i SOS: någon som lyssnar på oss, som hör om våra problem, som stöttar oss.

Personerna på bilderna har inget med historien att göra.