”Kommunerna borde tvingas att ta sitt föräldraansvar”

Vilket stöd du får efter 18-årsdagen om du vuxit upp i samhällets vård beror helt på vilken kommun du råkade placeras i. Många lämnas vind för våg. Vi fick en intervju med Bo Vinnerljung, professor vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms Universitet, som utifrån sin forskning drar slutsatsen att en tvingande lagstiftning måste till.

Unga vuxna som vuxit upp på institution eller i familjehem är en av det svenska samhällets mest bortglömda och osynliga grupper. I Sverige upphör placeringen när ett barn blir myndigt. Många kommuner – men inte alla– förlänger rätten till placering tills tonåringen gått ut gymnasiet, men mer än hälften av de familjehemsplacerade ungdomarna avslutar aldrig gymnasiet.

– Det är ingen som bryr sig om de här ungarna. Politikerna på nationell nivå struntar i dem, en hel del ungdomar har ingen självklar kontakt med sina biologiska familjer och många familjehem ser dem inte som en del av familjen när de flyttat.

Det menar Bo Vinnerljung som är professor vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms Universitet.

– Andra barn lämnas sällan vind för våg när de fyller 18, men det gör de här barnen. Samhället har haft föräldraansvaret för dem, och då ska samhället agera åtminstone som en någorlunda hygglig förälder. Det gör man inte.

Från barn till vuxen: en kritisk fas

Att ta klivet ut i vuxenlivet är en kritisk period för de flesta, men för den som saknar vuxna i sin närhet som peppar och hjälper till med till exempel vägar till arbete och bostad, blir utsattheten ännu mer märkbar. Det allmänna måendet är sällan på topp, och att inleda vuxenlivet med att gå till socialen ger knappast en boost åt självförtroendet.

– De här ungdomarna lever i den sociala marginalen, och de är ofta olyckliga. Bakom sig har de en mångårig samhällsvård som inte har förmått kompensera för den dåliga start de fick i sina föräldrahem. Och nu befinner de sig i övergången till ett självständigt vuxenliv där de inte har tillgång till någon form av systematiserat stöd från samhället, säger Bo Vinnerljung.

Bo Vinnerljung, Stockholms universitet

”Socialtjänsten är problemet”

Det är just socialtjänstens brist på systematik i sin hantering av de familjehemsplacerade barnen som Bo Vinnerljung ser som det stora problemet. Och det gäller inte bara perioden när barnen ska slussas ut i samhället, utan under hela perioden som barn är placerade på institution eller i familjehem. Barn som växer upp i familjehem eller på institution har generellt sämre hälsa och klarar sig sämre i skolan.

– På socialtjänsten tar man för givet att det stöd som behövs sköts av institutionerna och familjehemmen, men det gör det inte. Hade man haft en systematik med strikta regler så hade det sett ut på ett annat sätt, menar han.

Han säger att forskning visar att samhällsvården av barn och unga i Sverige inte lever upp till FN:s barnkonvention om barns rättigheter. Bo Vinnerljung är övertygad om att den enda vägen framåt är en nationell lagstiftning som tvingar kommunerna att ta sitt ”föräldraansvar”.

– Kommunernas skyldighet borde vara att slussa ut de här barnen i samhället på ett vettigt sätt, som t ex att få hjälp med bostad, få ett körkort eller psykosocialt stöd. Det är inga jättestora saker! Norge, Danmark, Finland, England och flera andra länder har lagstiftning om det här – men inte Sverige. I Norden är vi sämst i klassen.

Fakta:

I rapporten Barn i familjehem som Bo Vinnerljung gjort tillsammans med Titti Mattson, föreslår författarna en tvingande lagstiftning kring ett antal insatser som skulle ge familjehemsplacerade barn i Sverige bättre förutsättningar att ta klivet ut i ett självständigt vuxenliv:

1. Hälsokontroller.
2. Extra stöd i skolan.
3. Rätt till förlängd familjehemsvistelse efter att barnet fyllt 18.
4. Satsningar på att hjälpa de biologiska föräldrarna med målet att barnen ska kunna återvända hem.