Vi har funnits sedan 1949
I mer än 70 år har SOS Barnbyar arbetat för att inte ett enda barn ska växa upp ensamt. Det är en vision som föddes i Imst, Österrike, för att ge barn som förlorat sina föräldrar under andra världskriget, möjlighet att växa upp under familjeliknande förhållanden tillsammans med sina syskon och en trygg vuxen.
Det visade sig att SOS-modellen fungerade, och hade en positiv effekt på barnen och samhället i stort. Fler länder tog efter filosofin de följande åren, och allt fler barn, som av olika anledningar separerats från sina föräldrar, fick chansen att växa upp i trygghet.
För alla barns rätt till en trygg uppväxt
SOS Barnbyar är idag en världsomspännande barnrättsorganisation som verkar i över 130 länder. Mycket har förändrats i världen på 70 år. Men SOS Barnbyar arbetar fortfarande med samma fråga, att ge barn som förlorat sina föräldrars omsorg, eller riskerar att göra det, en trygg uppväxt. Vi arbetar ständigt med att utveckla vår verksamhet för att på bästa sätt möta barn, unga och familjers behov.
Idag är därför förebyggande insatser för att stärka familjer som lever i utsatthet en stor del av det vi gör. Med rätt stöd kan familjer få hålla ihop och undvika att splittras på grund av fattigdom, arbetslöshet och andra påverkande orsaker.
En social innovation ser dagens ljus
Den allra första SOS barnbyn öppnade i den österrikiska byn Imst i Tyrolen. Initiativet kom från medicinstudenten Hermann Gmeiner som ville hjälpa de många barn som hade förlorat sina föräldrars omsorg efter andra världskriget. Tillsammans med en grupp engagerade kvinnor och män lade han grunden till SOS Barnbyar.
Det var i april 1949 som det allra första mötet hölls i Innsbruck. Hermann Gmeiner hade samlat en grupp hängivna personer runt sig som ville förbättra situationen i efterkrigstidens Europa. De såg att många barn levde i utsatthet; ett liv som skapade en negativ spiral som var svår att ta sig ur. De såg också att många människor ville göra en insats i samhället, men att det saknades organisering.
Om man tog tillvara på denna positiva drivkraft, och gav de här barnen ett tryggt sammanhang med en förälder och ett riktigt hem, så skulle den negativa spiralen brytas och samhället växa sig starkare. En social innovation hade sett dagens ljus.
Engagemang för barn i utsatthet
Hermann Gmeiners egen mamma dog när han var mycket liten. Dessutom hade han varit soldat i Ryssland under andra världskriget där han sett många barn och unga leva i extrem fattigdom. Så hans engagemang för barn i utsatthet var djupt rotat. De som engagerade sig tillsammans med Hermann Gmeiner var hans studiekamrater Josef Jestl, Ludwig Kogl, Herbert Pfanner och Franz Müller, samt en grupp kvinnliga pionjärer och aktivister; Maria Hofer, Herta Troger, Hedwig Weingartner och Helene Didl. De kallade sig själva Societas Socialis (social förening, red anm) en sammanslutning som tog namnet SOS Barnbyar i samband med att de höll sin första generalförsamling ett par år senare.
Startkapitalet var 600 schillings som Hermann Gmeiner själv skänkt till föreningen. En start, men inte tillräckligt mycket för att kunna göra ordentlig skillnad. Men tack vare en stor gåva från Maria Hofer som precis hade sålt en hel fastighet, fick de resurser som räckte till att börja marknadsföra idéerna – på riktigt.
Framgångsrik insamling
Då de inte fick några statliga bidrag, vände de sig direkt till folket och bad om en schilling per månad för att kunna bygga den första barnbyn. De skickade flygblad, broschyrer och hade personliga möten med välbeställda personer som ville göra en insats för samhället. Arbetet blev mycket framgångsrikt och snart hade de lyckats samla ihop tillräckligt mycket pengar för att sätta igång bygget.
Den 2 december 1949 hölls taklagsfesten för det första huset som fick namnet ”Fred”. Inom ett par år bodde det omkring 70 barn i barnbyn som togs omhand av sju SOS-mammor; 70 barn som därmed fick ett tryggt hem och kom ur den negativa spiral som de tidigare levt i. Och barnbyn i Imst var bara början på vad som skulle komma att bli en av världens största barnrättsorganisationer.
