SOS Barnbyar Logo Orange
Opinion & Berättelser

– Jag tror aldrig att man är redo för krig

I Ukraina jobbar vi hårt för att se till att barn, ungdomar och familjer får det de behöver för att kunna känna sig trygga under kriget. En viktig del i det är psykologiskt stöd. Det jobbar Ksenia Semenik med. Det här är hennes upplevelser.

Före kriget var du sponsringskoordinator och insamlingsansvarig för privata gåvor. Vilka var dina arbetsuppgifter?

– Jag började på SOS Barnbyar Ukraina 2017 som fadderkoordinator. År 2019 blev jag insamlingsansvarig för privata gåvor och lanserade en kanal för insamling av gåvor på den ukrainska marknaden.

Mina huvudsakliga ansvarsområden som fadderkoordinator var att skapa relationer med internationella faddrar och bygga upp lojalitet. Jag var en kontaktpunkt mellan faddrar och SOS Barnbyars program, barn och familjer i vår omsorg. Som insamlingsansvarig för privata gåvor var jag ansvarig för att värva nya faddrar. Vi var först med privata gåvor på den ukrainska marknaden – det var utmanande och verkligt inspirerande på samma gång.

Så sedan jag började på SOS Barnbyar har jag arbetat med att behålla och värva nya givare.

Hur började du på SOS Barnbyar?

– Det var i mars 2017. Jag sökte tjänsten som assistent till fadderkoordinatorn och klarade alla steg i rekryteringsprocessen. I maj skrev jag min första sommarrapportering till faddrar. Fadderkoordinatorn lämnade organisationen och då fick jag en chans att visa mina färdigheter när jag förberedde brev. Det gav mig möjlighet att utforska vändningarna i det här arbetet från början.

Du samordnar nu grupperna för psykisk hälsa och psykosocialt stöd. Hur förändrades din ställning? Hade du arbetat med det tidigare?

– Under den första månaden efter invasionen av Ukraina började många av oss på SOS Barnbyar Ukraina med nya arbetsuppgifter. Vi agerade på de nya behoven och den nya verkligheten. Det fanns ett behov av en samordnad verksamhet för psykisk hälsa och psykosocialt stöd. Jag har alltid varit mycket intresserad av psykisk hälsa och psykosocialt stöd och jag ser verkligen en stor efterfrågan på sådana tjänster under kriget. När jag talade med programchefen uttryckte jag mitt intresse att utveckla denna verksamhet. Jag är glad över att jag har stort stöd och förtroende från mina kollegor. Det betyder verkligen mycket när man börjar med något nytt.

Under den första månaden efter invasionen av Ukraina började många av oss på SOS Barnbyar Ukraina med nya arbetsuppgifter. Vi agerade på de nya behoven och den nya verkligheten.

Vad är dina uppgifter som samordnare av verksamheten kring psykisk hälsa och psykosocialt stöd?

– Mina huvudsakliga uppgifter är kopplade till projektledning, genomförande och utveckling av nya aktiviteter för att underlätta psykisk hälsa och psykosocialt stöd för barn och familjer. Projektet har några huvudkomponenter: mobila psykologteam, dagligt emotionellt stöd och sommarläger, aktiviteter för personalen, kompetensutveckling för specialister inom psykosocialt stöd osv. Det är viktigt att kontinuerligt analysera behoven hos familjer med barn som drabbats av krig och agera därefter. Vi har naturligtvis ett koncept för projektet, men dess delar bör vara flexibla för att anpassas till den aktuella situationen och den snabbt föränderliga verkligheten.

Hur många personer samordnar du? Har du direktkontakt med de som får stöd?

– Vi är 11 personer i teamet. Utöver detta har 13 kollegor anslutit sig till oss under sommaren för att organisera ett sommarläger, som ger psykosocialt stöd till barn som drabbats av kriget. Teamet växer och vi planerar att rekrytera fler personer för att kunna ge mer stöd till barnen och deras vårdnadshavare.

Jag har kontakt med de som får stöd under fältarbete och besök, men det är mer en uppgift för psykologer som arbetar direkt med barn och familjer.

Barn i vårt sommarläger i Ukraina

Arbetet måste vara mycket stressigt. Hur hanterar du det?

– Träning är mitt personliga recept för att övervinna stress. Fysisk aktivitet laddar alltid upp mig och ger mig styrka. Promenader är också ett bra alternativ. När det gäller psykisk hälsa har jag tillgång till handledning och stödgrupper.

Får du psykologiskt stöd från SOS Barnbyar för att kunna stötta andra på ett bra sätt?

– Vår organisation tar verkligen hand om personalen. Det finns möjlighet att få stöd. Just nu föredrar jag gruppterapi och att delta i webbinarier. För närvarande planerar vi stresshanteringsaktiviteter med HR-chefen för hela teamet.

Hur upplevde du krigets början?

– Jag förberedde mig för detta tillsammans med min man och vänner. Några veckor innan kriget packade vi ryggsäckar med saker som var nödvändiga i nödsituationer. Men jag tror att man aldrig är redo för krig. Vi tillbringade de första dagarna med att flytta från vår lägenhet till skyddsrummet och tillbaka. Vår lägenhet ligger på artonde våningen, så det var inte lätt att gå till skyddsrummet varje gång sirenerna ljöd. Vi arbetade och följde nyheterna hela tiden. Att fokusera på arbetet hjälpte åtminstone lite. Vi sms:ade och ringde ständigt till våra föräldrar och vänner för att få veta att de var okej.

Kan du beskriva på vilket sätt du personligen påverkas av kriget i Ukraina?

– Mitt liv har förändrats, absolut. Det svåraste är att vänja sig vid att man inte kan planera någonting längre. Mycket nu beror inte alls på en själv. Det är svårt att acceptera allt som händer. Det är mycket smärtsamt att förlora underbara, modiga människor. Att se städer i sitt land förstöras. Men samtidigt finns det en otrolig mobilisering av samhället, en gemensam förståelse för vad vi kämpar för, vilka värden vi kämpar för.

Det är mycket smärtsamt att förlora underbara, modiga människor. Att se städer i sitt land förstöras.

Hur mår dina släktingar och vänner?

– Mina släktingar och vänner är spridda över hela landet och utomlands. Det finns ingen möjlighet att träffa varandra lika lätt som tidigare. Mina föräldrar sitter fast på Krim och tyvärr vet jag inte när jag kan träffa dem och krama om dem.

Är din lägenhet i Kiev skadad eller påverkad på något sätt?

– Allt är bra med min lägenhet i Kiev. Jag hoppas att det förblir så.

Har du någonsin funderat på att lämna Ukraina?

– Nej, mitt val är att inte lämna landet. Jag känner mig mer användbar här i mitt land. Och jag har en känsla av att jag här på något sätt kan påverka situationen. Jag tror att det är lite lättare för mig eftersom jag inte har några barn ännu, så jag är bara ansvarig för mitt eget liv. Jag kan alltså planera mitt framtida liv här, med förståelse för de eventuella riskerna och med god vilja acceptera dem. Jag älskar mitt land väldigt mycket och jag är ännu stoltare nu att jag är ukrainare.

Bland annat gruppterapi anordnas för barn som drabbats av kriget.

Du bodde i Rivne i västra Ukraina i några månader. Berätta om det.

– Några dagar efter det att den fullskaliga invasionen inleddes flyttade min man, min syster och jag från Kiev till Rivne. Det rådde stor osäkerhet i Kiev. Det faktum att vår lägenhet ligger på den artonde våningen och risken för ockupation påverkade vårt beslut att tillfälligt lämna huvudstaden. Vi bestämde oss för att flytta till Rivne eftersom min mans föräldrar bor i regionen. Det var bra att vara nära dem, för säkerhets skull. I Rivne började vi arbeta som volontärer på ett humanitärt center på ett sjukhus, där vi främst arbetade med att ge humanitärt stöd till de drabbade regionerna, inklusive Kiev. Min man var volontär på detta sjukhus under vår vistelse i Rivne.

Till en början i Rivne bodde vi hos en väns föräldrar, med flera andra och deras husdjur. Det var bra att vara tillsammans. På kvällarna tillbringade vi tid tillsammans över en kopp te och försökte stänga av nyheterna. Det var svårt att stänga av sig från verkligheten. Vi hittade nya vänner. Alla blev så nära varandra.

Nu är du tillbaka i Kiev. Vilka var skälen till flytten?

– Kiev är mitt andra hem efter Krim, så jag visste redan från början att jag skulle återvända. Det var en tidsfråga. Vi bestämde oss för att återvända efter att Kievregionen helt befriats från ryska trupper. Vi besökte Kiev för att kontrollera vår lägenhet och situationen i allmänhet. Det var en så konstig känsla att vara hemma igen. Alla saker i lägenheten påminde oss om de sista dagarna i Kiev, vår papperskalender visade också de sista dagarna i februari. Jag kände mig lugn i lägenheten. Det finns en ridbana nära vårt hus och jag blev otroligt glad över att se hästarna från fönstret igen. Livet fortsätter – för mig har hästarna på ridbanan blivit en symbolisk bekräftelse på det.

Alla saker i lägenheten påminde oss om de sista dagarna i Kiev, vår papperskalender visade också de sista dagarna i februari. Jag kände mig lugn i lägenheten.

Hur ser din dagliga rutin ut?

– Mina dagar består mestadels av arbete. Många människor behöver stöd nu och det är viktigt att försöka tillhandahålla det. Hela landet befinner sig i en enorm nödsituation. Förutom arbete och jobbresor till andra regioner tränar jag, träffar vänner ibland och lagar mat. Körlektioner är en ny del av mitt liv. Körkunskaper är avgörande nu, precis som kunskaper i första hjälpen, så jag bestämde mig för att börja lära mig köra bil.

Vad är dina dagliga upplevelser nu?

– Jag upplever livet i en ny verklighet som aldrig kommer att bli densamma som tidigare. Jag försöker anpassa mig och fortsätter att känna smaken av livet. Jag ger till organisationer och väntar på vår seger, på möjligheten att besöka mina föräldrar på Krim och åka till alla andra fantastiska städer och byar i mitt land.

Vad önskar du dig mest för barnen och familjerna i Ukraina, förutom att kriget snart är över?

– De viktigaste önskemålen är att de ska kunna återvända till sina hem, sina hemorter, och att de ska kunna återuppbygga det som förstörts. Jag vill att människor ska återvända till varje Ukraina så snart som möjligt, så att familjer återförenas, barn får krama sina föräldrar och föräldrar inte förlorar sina barn. Jag drömmer om att flygplan återigen flyger på den blå himlen över Ukraina.

 

Foto: Katerina Ilievska och SOS Barnbyar Ukraina