SOS Barnbyar Logo Orange
Opinion & Berättelser

Vi vet att vi är säkra

Två mammor berättar om hur de flydde kriget i Ukraina och hittade en fristad i en barnby i Rumänien. Sedan kriget i Ukraina började har över sex miljoner flyktingar anlänt till grannländerna, främst till Polen, Ungern, Moldavien och Rumänien. Under de senaste månaderna har SOS Barnbyar välkomnat och tagit emot flyktingar på olika platser. I Rumänien finns Olena och Lyudmila, två mammor som nu delar boende.

 

Lyudmila

– Sista gången jag såg min man var klockan 05.45 den 24 februari, börjar Lyudmila. – Han är i armén. Han var på permission när kriget började. I vår lilla by i södra Ukraina hörde vi inte bomberna eller sirenerna den morgonen. Han fick ett telefonsamtal strax efter klockan fem på morgonen. Han sa att hans ledighet var över och att han var tvungen att anmäla sig till tjänstgöring. Det var då jag visste att kriget hade börjat.

Lyudmilas äldsta son, 16-årige Ivan, och hennes 17-åriga brorson Olehsii befann sig i sin sovsal på en gymnasieskola. – Min man sa åt dem att packa och åka till våra släktingars hem där min yngre son och jag skulle möta dem. Vi stannade där i ungefär tio dagar. Det var skrämmande.

Lyudmila förklarar att hennes släktingar hade en källare som var utrustad med mat, vatten och värme. – Men man kunde inte fly från ljuden, säger hon. – Jorden skakade som om en jordbävning hade slagit till. Ofta ljöd bilarnas larm från skakningarna.

– Det var hemskt att höra sirenernas ljud, men det var värre när vi inte hörde dem och marken började skaka. Den lokala kyrkan sa då att de skulle ringa i sina klockor när de fick veta att sirenerna gick i Odessa för att varna människor att söka skydd. När vi hade hört kyrkklockorna ringa en gång sa jag till mina barn att vi måste ge oss av.

Ivan och Olehsii, som bor med sin moster Lyudmila efter att hans föräldrar, Lyudmilas syster och svåger, dog, hjälpte Lyudmila att lasta bilen. –Vi började klockan sju på morgonen, säger Ivan. – Vi nådde Chișinău i Moldavien klockan 22 på kvällen.

De stannade i Chișinău över natten och fortsatte sedan till Rumänien.

– Moldavierna var väldigt trevliga och hjälpsamma, men vi kände oss inte säkra. Jag ville ta mina barn till ett land som är Nato-medlem. För mig innebär det säkerhet. Det här är väl Nato?, frågar hon långsamt och nervöst. Efter att ha fått ett jakande svar slappnar Lyudmila av och lutar sig tillbaka i stolen. Hon säger att hon visste det, men stressen från det hon har gått igenom får henne att kontrollera om och om igen.

Med hjälp av lokala volontärer fick familjen bo i två dagar hos en lokal familj. – De hade ett sjukt barn men tog ändå emot oss. Gav oss sängar, mat, de tog hand om oss. Jag är evigt tacksam mot dem. Men vi såg att vi inte kunde stanna där och frågade om de kände någon som kunde hjälpa oss. De satte oss i kontakt med Rodica.

Rodica Marinoiu är föreståndare för ett av SOS Barnbyars program i Rumänien. Hon åkte personligen för att hämta flera familjer och inkvartera dem i husen i en av barnbyarna. – Vi kommer ofta hit mitt i natten. Jag visar dem deras rum, köket, vardagsrummet, berättar att all mat är säkrad och att allt de behöver göra är att slappna av och andas, säger Rodica.

– Här sov mina barn och jag gott för första gången sedan kriget började, säger Lyudmila. – I källaren hos mina släktingar sov jag kanske två timmar per natt, om jag sov överhuvudtaget. Jag försökte få mina barn att sova, men jag visste att åtminstone Ivan och Olehsii var vakna. Här sover vi minst 5-6 timmar per natt. Vi har vilat ut.

Ivan och Olehsii säger att de deltar i undervisningen på distans, men båda är inte nöjda med den här lösningen. – Vår skola är sådan att nätbaserad undervisning inte är bra för inlärningen, säger Ivan. – Min kusin och jag går båda i elfte klass, vilket är sista året. Vi planerade att skriva in oss på marinuniversitetet härnäst. Nu vet vi inte längre. Kanske kan vi hitta ett annat alternativ i Europa, även om vårt förstahandsval fortfarande är att fortsätta vår utbildning vid ett ukrainskt universitet.

Olehsii tillägger: – Vi två går på språkkurser i rumänska. Vi deltar i dem två gånger i veckan i två timmar. Jag kan prata några ord vid det här laget, men det har bara varit en veckas lektioner, så det är inte mycket. Vi måste lära oss språket eftersom vi inte vet hur länge vi måste stanna här.

Lyudmila fortsätter att arbeta på distans. Hennes företag är fortfarande verksamt och tillåter distansarbete. – Det här är ytterligare en anledning till att jag uppskattar det SOS Barnbyar ger oss. Jag kan få en viss normalitet i mitt liv och inte ägna tiden åt att oroa mig för min man.

Hon säger att hon pratar med sin man dagligen. – Han ler alltid, säger hon med tårar i ögonen. – Han upprepar att allt är normalt. Jag vet att det inte är det, vi vet alla att det inte är det.

Lyudmilas yngre son, åttaårige Serhii, får upp stämningen när han frågar om han får släppa in Clifford. Clifford är familjens hund, en fyra månader gammal labradorvalp. Livlig och nyfiken springer Clifford från person till person, slickar händer och viftar på svansen. – Clifford är lycklig här, ler Serhii. – Jag spelar basket med Ivan och Olehsii, vi tar promenader, men de tar inte alltid med mig eftersom jag är liten, men jag tycker verkligen om att stanna på gården. Den är så stor och jag kan springa med Clifford hela dagen.

 

Olena

– Min man och jag bestämde oss för att bli fosterföräldrar 2019, säger Olena. – Min man är lärare och i ungefär ett år hade vi en pojke från en internatskola som bodde hos oss. Det var då vi insåg att det finns många barn som behöver en familj och att vi kunde hjälpa till.

Deras dotter Masha, som nu är 16 år, var helt med på föräldrarnas beslut. Olena och hennes man registrerade sig som fosterföräldrar i sin hemstad i Mykolaiv-regionen 2019 och accepterade erbjudandet från den lokala barnomsorgen om att bli en kortvarig fosterfamilj. – I början gav de oss bara bebisar. Vi fick tre bebisar under de första två åren. Det var svårt att skiljas från dem, men vi litade på att de skulle placeras i en kärleksfull foster- eller adoptivfamilj. Vi tröstade oss med att vi gav dem en liten bit av en vacker barndom, en som de kanske inte kommer att minnas, men som kanske skulle påverka deras uppväxt.

Sommaren 2021 välkomnade Olena och hennes man de biologiska bröderna Maksim och Andriy, åtta och elva år gamla. Pojkarna skulle bara stanna i ett par månader, men den tiden blev åtta månader när kriget började.

– Vi bodde i en källare i nästan en månad, säger Olena. – Stridsflygplan flög över oss. Man visste aldrig var de skulle släppa en bomb. Mot slutet fick vi slut på vatten och strömmen var länge borta. Vi kunde inte stanna där längre. Min man sa till mig att jag skulle göra mig redo att åka.

Familjen tog kontakt med en ukrainsk frivilligorganisation som är medlem i Ukrainian Child Rights Network. Nätverket leds av Darya Kasyanova, nationell programutvecklingschef för SOS Barnbyar i Ukraina, som lyckades få dem i kontakt med SOS Barnbyar i Rumänien. Efter att ha rest i 20 timmar till den ukrainsk-rumänska gränsen möttes och välkomnades familjen av SOS Barnbyars personal.

– På vår första natt här föll några lådor och vi blev rädda. Vi vande oss vid att reagera på varje högt ljud. Men lugnet och tystnaden föll över oss. Vi lärde oss att sova hela natten igen. Vi blev lugnare, vi slappnade av. När vi nu hör borrandet från huset bredvid, som renoveras för att ta emot fler människor från Ukraina, reagerar vi inte. Vi vet att det är ett normalt ljud, vi vet att vi är säkra och vi stressar inte. Jag kan se att mina barn känner sig lugnare. De trivs med att vara trygga här.

– Det här är en inspirerande atmosfär, säger 16-åriga Masha på engelska och översätter sedan för sin mamma: – Ni från SOS Barnbyar förstår oss. Ni känner till våra behov. Det känns bra att vara här eftersom vi här inte tänker på kriget.

För egen del säger Masha att kriget förstörde hennes framtidsplaner. Hon går sista året på gymnasiet och planerade att skriva in sig på ett universitet i Butja för att studera engelska. När Butja nämns blir det tyst i rummet.

Butja har sedan dess befriats av ukrainska styrkor. De bilder som de ukrainska styrkorna och journalisterna tog i Butja cirkulerade i världen. Hundratals civila dödades, många med händerna bundna på ryggen och vissa så unga som 16 år.

 

Foto: Katerina Ilievska