Säker, men mår sämre

Foto: Matthias Ziegler

Alina Bobko är socialarbetare och har arbetat med ungdomar från vår verksamhet i Kiev. På krigets tionde dag tvingades Alina fly sitt land. Även om hon nu är i säkerhet kämpar Alina, liksom många ukrainska flyktingar, med överlevnadsskuld.

I den här intervjun berättar Alina om hur krig förstör liv och hur det påverkar den psykiska hälsan.

Alina, berätta hur allt började?

Den 24 februari klockan 5 på morgonen vaknade vi upp till explosioner. Min man sa att det bara var en dröm och att det inte fanns något att vara rädd för. Sedan kom den andra explosionen och sirenerna tjöt. Vi sprang till fönstren. Vi insåg att något hemskt var på gång, men kunde fortfarande inte tro det. Vi hoppades att det bara var smällare någonstans i närheten.

Vova, en ungdom från SOS Barnbyars verksamhet som vi hade hand om, var i sin egen lägenhet den kvällen. Jag ringde honom omedelbart. Han sa att han sov, trött från sitt arbetspass föregående dag, och att han inte hade hört något. Jag sa till honom att han skulle komma hem till oss med en gång.

Vi tejpade igen fönstren och förberedde ett gömställe. Vi insåg snart att detta inte var särskilt säkert, och det var inte heller säkert att springa till närmaste skyddsrum som inte var särskilt nära oss.

Hur och var tillbringade din familj de första dagarna av kriget?

Vi stannade hemma i Brovary i två dagar. Vi insåg att situationen började bli riktigt skrämmande. Med oss var min fyraåriga brorson, sonen till min syster som åkte till Georgien några dagar innan invasionen. Vi var fem personer – jag, min man, vår tolvårige son, min brorson och Vova.

Vi tejpade igen fönstren och förberedde ett gömställe. Vi insåg snart att detta inte var särskilt säkert, och det var inte heller säkert att springa till närmaste skyddsrum som inte var särskilt nära oss.

Den 26 februari bestämde vi oss för att åka till släktingar utanför staden och bo i deras källare. Inte heller där fanns det någon känsla av säkerhet. Deras hem ligger inte långt från Boryspils flygplats, så när det skedde explosioner på flygplatsen kunde vi höra allt.

Varför bestämde du dig för att åka?

Vi planerade inte att åka. Men på grund av explosionerna och den ständiga faran bestämde vi oss för att föra oss i säkerhet. Jag såg att de redan hade mardrömmar. När de sov skrek de och hoppade som om de skulle springa någonstans. Min systerson utvecklade ett nervöst tics.

Herregud, det var ett sådant kaos. Vi fick reda på att ett tåg var på väg från Kiev till västra Ukraina. För oss spelade det ingen roll vart vi skulle åka. Det viktigaste var att åka långt bort från det som hände. Det fanns redan militära kontrollstationer, det började redan bli svårt att lämna platsen där vi befann oss. Efter tre dagar gick jag, min son, min brorson och moster på ett tåg till Uzhhorod (i västra Ukraina, vid gränsen till Slovakien). [Vova och Alinas man var tvungna att stanna kvar.]

Det är mycket svårt. Tåget till Uzhhorod tog 17 timmar. Min son sov stående lutad mot min axel. Vi ville ta med min systerson till en kupé, men det fanns 15 personer där. Många människor steg av tåget i Lviv, och då kunde de sitta på våra ryggsäckar.

Hur svårt var det att lämna Ukraina?

Det är mycket svårt. Tåget till Uzhhorod tog 17 timmar. Min son sov stående lutad mot min axel. Vi ville ta med min systerson till en kupé, men det fanns 15 personer där. Många människor steg av tåget i Lviv, och då kunde de sitta på våra ryggsäckar.

Vår plan var att stanna och vänta i västra Ukraina. Sedan fick vi information från Kiev om att vi skulle åka med barnen till Europa om det fanns några släktingar där. Det skulle bli en svår natt. För att vara ärlig är jag helt förvirrad nu med datum. Jag vet inte vad som hände när. Jag vet bara att de talade om att det skulle komma en svår natt, och just i det ögonblicket beslutade vi oss för att åka vidare. Det tog oss ytterligare ett dygn att ta oss till min systers hem [i Centraleuropa].

Hur känner du dig nu?

Ärligt talat känner jag mig känslomässigt mycket sämre än hemma. Här är jag utan den man som skulle kunna lugna mig – min man. Jag tror att jag skulle kunna slappna av lite om han var här. Min man och Vova är nu i en annan region, men de sover fortfarande i källare. Att tänka på detta får mig att falla i bitar.

Redan på andra dagen började det bli tufft mentalt. Jag känner skuld. Jag förstår att jag är säker här, ingen skjuter här, jag behöver inte fly någonstans, jag är på en varm plats, barnen och jag är omhändertagna. Känslomässigt mår jag mycket sämre här än när jag var i Ukraina. Jag har min man där, Vova, mina släktingar.

Ibland ringer ungdomar till mig på natten. Natten är den tid då man tänker mer och börjar känna sig känslomässigt dålig. Jag hör rädslan och oron i deras röster.

Behöver du hjälp?

Ja, jag behöver psykologisk hjälp. Jag skulle inte säga nej till detta eftersom jag också har ständig kontakt med ungdomarna [från SOS Barnbyar]. Jag hade ett samtal i dag med några ungdomar. Fem av dem befinner sig i en by i Kievregionen där en kyrka bombades. Alla mår bra. Jag har regelbunden kontakt med dem och de säger att de nu är okej.

Ibland ringer ungdomar till mig på natten. Natten är den tid då man tänker mer och börjar känna sig känslomässigt dålig. Jag hör rädslan och oron i deras röster. Jag känner att jag efter sådana samtal behöver professionell tillsyn. Jag är utbildad psykolog och jag förstår att jag inte kan hjälpa ungdomar om jag inte har möjlighet att också ta hand om mina känslor.

Jag brukade göra välgörenhetsarbete, ge saker till behövande, stötta. Nu i ett främmande land hjälper folk min familj. Det är en mycket märklig känsla att vara på den mottagande sidan. Men jag, liksom miljontals ukrainare, tror att jag kommer att återvända hem, återuppbygga mitt liv och återförenas med min familj.

Överlevnadsskuld är ett psykologiskt tillstånd som utvecklas hos personer som har upplevt en traumatisk livshotande händelse som andra inte överlevde. Överlevnadsskuld visar sig på olika sätt. För vissa personer är det fysiskt: illamående, matsmältningsproblem, aptitlöshet eller sömnlöshet, medan det för andra är psykiskt: tvångstankar, apati, panikattacker med mera.

För att hjälpa miljontals ukrainare att hantera sina känslor har kollegerna från SOS Barnbyar Ukraina sammanställt några tips:

• Tillåt dig själv att vara ledsen, du har all rätt att vara det.
• Kom ihåg vad som ledde dig dit du är. Om du flyttar uppmärksamheten till externa faktorer kan det hjälpa dig att bli av med självkänslorna.
• Försök att vara till nytta även utomlands. Du kan till exempel engagera dig som volontär, prata med människor från Ukraina, hjälpa dem moraliskt eller ekonomiskt.
• Sätt upp nya mål. De kan vara relaterade till arbete, barnuppfostran, självhjälp eller att hjälpa andra.
• Det du inte bör göra är att skada dig själv [medvetet tillfoga dig själv smärta och skada dig själv], dränka din smärta i alkohol eller droger, sluta äta eller få panik.