Jag vill att alla ska veta att vi är i helvetet

Darya Kasyanova har jobbat på SOS Barnbyar i Ukraina i fem och ett halvt år. Här berättar hon om den fruktansvärda situationen i Ukraina och arbetet med att evakuera så många barn som möjligt.

Vad innebär din roll hos SOS Barnbyar?

Sedan 2007 har jag arbetat med barn utan föräldrars omsorg, barns rättigheter och barns rätt att ha en familj.

Hos SOS Barnbyar ser jag till att det stöd vi ger barnen i Ukraina håller hög kvalitet, utvecklar nya typer av stöd baserat på de behov som finns och arbetar strategiskt med barnrättsfrågor. Påverkansarbete är också mitt ansvar, vilket innebär samarbete och partnerskap med regeringen och andra intressenter.

De senaste sex åren har jag lett Ukrainian Child Rights Network. Nätverket består av 27 barnrättsorganisationer, inklusive SOS Barnbyar, som nu jobbar tillsammans för att rädda och skydda barnen.

Hur förberedde du dig för det som händer nu i Ukraina?

Jag har haft en liknande erfarenhet. 2014 när kriget i Donbas bröt ut, jobbade jag med en annan organisation i Donetsk. Vi kunde då evakuera alla fosterfamiljer och barn som bor på institution i tid.

När det blev tydligt att det kanske skulle bli krig, så tidigt som i december förra året, började vi aktivt att kommunicera med regeringen för att be om förberedelser för barnen. Men de tog inte hänsyn till erfarenheten från 2014 och 2015 när de förberedde sig.

Kriget bröt ut plötsligt och allt ändrades snabbt. Många kontaktade mig för de visste om mina tidigare erfarenheter.

Trots SOS Barnbyars och andra intressenter som Ukrainian Child Rights Networks arbete, evakuerades inte barnen i tid.

Vi kartlade alla ställen där barn togs om hand i nio regioner som vi bedömde vara i riskområden om det skulle bli krig. Kartläggningen visade barn som bor i fosterfamiljer och statliga institutioner. De nio regioner som valdes var baserade på kriterium så som att den gränsar till Ryssland, till exempel. Det blev lite fel så här i efterhand i och med att tio regioner är i riskområden just nu.

Vi delade den här kartläggningen med UNICEF, intressenter och regeringen. Tyvärr fanns det inte tillräckligt med tid då vi delade informationen på måndagen och kriget bröt ut på torsdagen. Om vi hade haft lite med tid, kunde vi ha varit mer förberedda.

Det finns en institution för bebisar med runt 50 barn i Vorzel, nära Kiev, som har varit helt isolerad i fem dagar. Ingen vet vad som händer där. Ingen har tillgång. Vi brukade ha kontakt med personalen där, men nu är all kontakt omöjlig. De har tillgång till en telefon, men den fysiska kontakten är blockad.

Hur många barn bor i regioner som nu anses vara riskområden?

Det bor runt fyra miljoner barn i dessa regioner. 1,5 miljoner barn bor i städer som är blockerade just nu, som Irpin, Mariupol, Bucha, Hostomel, Stanytsia Luhanska, Sievierodonetsk, Starobilsk, Popasna och andra.

Vissa statliga institutioner i Luhansk och Donetsk lyckas evakuera barn till västra Ukraina. Men just nu är det jättesvårt att evakuera barn i Zaporizhia, Kharkiv, Mykolaiv, Sumy, Kherson, Zhytomyr och Chernihiv. Det finns ingen exakt statistik då nya områden blockeras varje dag.

Vi övervakar situationen för barn i statliga institutioner i områdena. I lördags lyckades vi evakuera 150 barn mellan 0 och tre år från fyra institutioner för bebisar i Kharkiv. Personalen på institutionerna ville inte evakuera, och att evakuera utan dem är olagligt. Vi förde samtal med dem i tre dagar, och lyckas till slut övertala dem.

De som evakuerar barnen riskerar sina liv för evakueringar från riskområden sker oftast när området är under beskjutning. Det finns gånger då skjutandet började precis när vi skulle evakuera.

Du behöver välja mellan risker. Å ena sidan riskerar du att bli isolerad i en blockerad stad och leva utan elektricitet, läkemedel och värme. Å andra sidan riskerar du att inte klara evakueringen levande.

Det finns en institution för bebisar med runt 50 barn i Vorzel, nära Kiev, som har varit helt isolerad i fem dagar. Ingen vet vad som händer där. Ingen har tillgång. Vi brukade ha kontakt med personalen där, men nu är all kontakt omöjlig. De har tillgång till en telefon, men den fysiska kontakten är blockad.

Genom vårt nätverk och tillsammans med kommissionen för barns rättigheter övervakar vi situationen.

Hur kan ni hjälpa dem?

Jag skrev ett brev till FN:s kommitté för barnets rättigheter och frågade om att öppna humanitära korridorer. Våra kolleger gjorde allt för att se till att ämnet diskuterades av kommittén.

Humanitära korridorer förhandlas mellan den ukrainska regeringen och Ryssland. Det finns ett informellt avtal om korridorer, men i praktiken fungerar de inte.

Ett försök till en humanitär korridor från Mariupol gjordes och ingen lyckades ta sig ut. De ryska styrkorna öppnar eld mot bussar fulla av människor eller mot de som går. Det finns ingen humanitär korridor.

Så människor evakuerar själva och tar bara med sig det de kan bära. Ukrainska soldater hjälper barn, kvinnor och rörelsehindrade personer bära.

I söndags dog en familj med två barn under en evakuering i Irpin. De skulle gå över en bro där ukrainska soldater hjälpte folk. Precis då började ryska styrkor skjuta. Båda barnen dog.

Det finns också många bebisar i källare. Deras mammor kan inte amma dem för de börjar förlora sin mjölk. De kan inte ge barnen något alternativ för det finns inget tillgängligt. Det innebär att bebisar riskerar att svälta ihjäl.

Hur är situationen i blockerade städer och områden?

Förutom att dö av kulor kan man dö av svält eller kyla. Och det är precis därför vi behöver fungerande humanitära korridorer.

Människor gömmer sig i kalla källare. I vissa källare finns hundratals barn.

I källaren där jag var hade vi vatten och bröd. Nu kan du inte köpa någonting. Affärerna fungerar inte längre i blockerade områden. Mat är ett problem. Det finns ingen värme och temperaturen på natten är -8^oC. Det finns ingen elektricitet, och man kan inte ladda sin telefon. De kan inte använda generatorer längre för att det inte finns något bränsle.

Det finns också många bebisar i källare. Deras mammor kan inte amma dem för de börjar förlora sin mjölk. De kan inte ge barnen något alternativ för det finns inget tillgängligt. Det innebär att bebisar riskerar att svälta ihjäl.

Hur mår dina barn?

Jag har två döttrar. Den äldsta är 19 år gammal och har redan gått igenom det här en gång när hon var 11 år och vi var tvungna att lämna vårt hem i Donetsk.

Hon tycker att kriget är en stor tragedi. På grund av henne lämnade vi inte vårt hem i Irpin förrän för två dagar sen. Hon var helt emot att lämna. Hon sa “Jag vill inte förlora mitt hem igen. Jag vill inte förlora mitt hem för andra gången.”

Min yngsta dotter är två år och åtta månader. Vi hittar på sagor åt henne och säger att ljuden från bomberna bara är åska. Igår när vi körde till västra Ukraina, hörde hon ljuden och frågade ”Vad är det här för ljud? De skjuter, va?”

Jag blir förkrossad av att tänka på att jag har två döttrar med en ålderskillnad på 17 år och de har båda upplevt krig.

Funderar du på att evakuera utomlands?

Jag får många erbjudanden om att flytta till en säkrare plats och det är jag väldigt tacksam för. Men just nu stannar vi här i västra Ukraina på grund av vår privata situation.

Min man har inte varit hemma på ett tag och kom tillbaka för att rädda oss från Irpin. Nu vill min dotter inte lämna hans sida. Hon vaknar mitt i natten och frågar “Var är min pappa? Var är min pappa?”

Min man kan inte lämna Ukraina för han får inte lämna landet. Vi är tillsammans och vill stanna tillsammans så länge som möjligt. Det är väldigt svårt att förutspå vad som kommer hända. Om det inte längre är säkert här kommer vi leta efter en säkrare plats.

Så länge jag kan stanna här kommer jag fortsätta mitt arbete för SOS Barnbyar.

Vi behöver stötta vår personal. Vi behöver hjälpa dem att stabiliseras emotionellt. De behöver psykologiskt stöd för att kunna fortsätta arbeta. Annars kommer vi förlora dem.

Vad planerar SOS Barnbyar i Ukraina?

Vi behöver fokusera vårt humanitära arbete på områden där det finns flest internflyktingar från de mest drabbade regionerna i Ukraina. Vi fortsätter också evakuera fosterfamiljer från landet till säkrare platser.

Vi behöver stötta vår personal. Vi behöver hjälpa dem att stabiliseras emotionellt. De behöver psykologiskt stöd för att kunna fortsätta arbeta. Annars kommer vi förlora dem.

Olena Kripak som jobbar i vår verksamhet i Kiev och Lyudmila Kharchenko som jobbar i vår verksamhet i Luhansk, har gjort ett stort arbete. De arbetade hårt med att övertala fosterfamiljer i vår verksamhet att evakuera innan kriget började.

Många beskriver dig som en hjälte. Vad säger du om det?

Jag tycker inte att jag är en hjälte eller särskilt modig. Jag tror att kvinnor under stress eller chock håller ihop sig själva. Det är i alla fall min personlighet. Jag ramlar inte isär, jag fokuserar, jag koncentrerar mig. Det är ett sätt att skydda sig själv, det är jag medveten om.

Jag dök ner i arbete. Jag försökte analysera vad som kunde göras, var vi kan fokusera, vilka resurser vi behöver och vad som behöver göras. Det hjälper mig att inte bli galen. Jag har också min personliga tragedi att jag har förlorat mitt hem två gånger om. Situationen är osäker. Om du tänker på den osäkerheten kommer du bli galen och det är inte ett bra sätt att göra det på.

Jag försöker fokusera på det jag kan göra och mina kolleger gör samma sak. Vi tänker alla på hur vi kan stötta barnen och våra kolleger i den här situationen. Att få panik hjälper inte. Hemska saker har hänt i Ukraina i åratal och det har förberett oss för det här.

Vi som jobbar med barnen behöver inte leta efter motivationen. Vi har den redan. Det är därför vi arbetar i det här området. SOS Barnbyars mål och driv är i linje med våra egna mål och driv. Det är få förunnat.

Vi försöker rädda familjer och vi är så glada när det fungerar. Vi förstår också att det inte kommer att gå över snart. Det kommer att vara väldigt utmanande för människor, för vuxna, för vår personal och framför allt för barn. Kriget konsekvenser kan kännas av i ett årtionde och det är vi medvetna om.

Har du något att säga till de som stöttar runt om i världen?

Tack till alla som star med Ukraina och uttrycker solidaritet. Tack till alla som hjälper till och stöttar. Barnen och familjerna I Ukraina behöver din hjälp och ditt stöd.

Jag vill att alla ska veta vad som händer här i Ukraina, i Europa. Det här är helvetets helvete. Jag vill att alla ska veta att vi är i helvetet.

Om du vill stödja vårt arbete i Ukraina, kan du skänka en gåva till vår katastroffond här eller swisha direkt till 123 320 07 14. Du kan också bli fadder.

Vill du ge en gåva som företag eller ge en större gåva som privatperson? Kontakta vår Strategic Partnership Manager Caroline Kallenberg eller ge en gåva här. Ni når Caroline via mejl eller på 070 774 66 44.