Vi kommer att stanna kvar i Ukraina 

Inför årsdagen av kriget i Ukraina 24 februari sammanfattar Serhii Lukashov, SOS Barnbyars nationella chef i Ukraina, arbetet under året som gått. 

Vilka åtgärder vidtog SOS Barnbyar innan kriget bröt ut i Ukraina? 

– Som organisation var vi mer förberedda eftersom vi redan hade arbetat under krigsförhållanden. Vi påbörjade arbetet i Luhanskregionen 2012, och fanns på plats när oroligheterna bröt ut 2014. Vår personal har arbetat i området under åtta år och för att stötta barn och föräldrar. Tack vare det var medarbetarna och barnen mer förberedda, mer försiktiga och redo. De förstod redan hur fruktansvärt krig är.

Vad kände du när du fick veta att fosterfamiljerna i SOS Barnbyars program kunde evakueras?

– När invasionen började var de flesta barnen från våra fosterfamiljer i säkerhet. Sedan erbjöd våra kollegor från SOS Barnbyar i Polen sig att ta emot familjerna och vi kunde känna oss lugna att våra barn och fosterfamiljer var i säkerhet och omhändertagna.

– Den första reaktionen var naturligtvis lättnad. Halva landet (Ukraina) var i panik, och det var en stor lättnad för våra fosterföräldrar och barn att komma till i säkerheten i Polen.  För oss var det mycket viktigt att fortsätta stödja barnen på plats i Polen och att SOS medarbetare kunde stötta barnen i att anpassa sig till den nya vardagen. 

– Vi vet inte när familjerna kommer kunna återvända hem igen, men den tiden kommer så småningom. Fram till dess ska barnen få gå i skolan, utvecklas, träffa vänner och få en trygg uppväxt på plats där de befinner sig nu. Enkelt uttryckt – de ska leva.  

Hur arbetade SOS Barnbyar under krigets första veckor? 

– Under de första veckorna var allt osäkert och oförutsägbart. Jag såg hur utmattad våra kollegor var. Vi höll kontakten varje dag och uppmuntrade, informerade och stöttade varandra.  

“Våra medarbetare är människor” 

– Våra medarbetare är människor. De var alla rädda och förvirrade. De flydde för att rädda sina familjer och samtidigt hjälpte de människor i nöd på vägen. Fosterfamiljerna i våra verksamheter var väldigt sårbara i det här kriget och medarbetarna räddade familjerna samtidigt som de räddade sig själva.  

– Vi samordnade och ledde evakueringen av våra fosterfamiljer till SOS Barnbyar i ett flertal länder i Centraleuropa. Det var helt avgörande att vårt team redan var förbereda på den här typen av utmaningar och vilka resurser som krävs.  

“Psykologiskt stöd underskattas ofta, men det är helt avgörande att stötta ett barn direkt under de första dagarnas påfrestning och stress.”

– Jag är stolt över våra medarbetare, de är hjältar. De lyckades hjälpa tiotusentals människor. Vårt team och våra civila partnerorganisationer lyckades totalt nå mer än 40 000 människor, barnfamiljer under krigets första månader. Vi hjälpte till med omlokalisering, tillfälliga boenden, mat, hygienartiklar, kläder och psykologiskt stöd. Psykologiskt stöd underskattas ofta, men det är helt avgörande att stötta ett barn direkt under de första dagarnas påfrestning och stress.

Hur klarade sig kollegorna? 

– Några av våra medarbetare blev fast under riktigt kraftig beskjutning. Trots att de inte kunde evakuera sig själva, samordnade de evakueringen av andra människor och skapade hjälpcenter runt omkring dem.  En av våra medarbetare ringde till exempel och sa:  

”Här finns hundratals mödrar med barn som behöver hjälp. Jag vet vad jag ska göra, jag vet hur jag ska göra det, för jag har arbetat för SOS Barnbyar i tio år.”

– Vi såg till att hon hade de resurser hon behövde och att hon kunde hyra en lokal, köpa in det som behövdes och börja ordna stödaktiviteter för barnen. Våra evakuerade medarbetare anslöt sig sedan till arbetet.  

Hur samarbetar SOS Barnbyars med lokala organisationer?

– Vi är en del av det civila samhället i Ukraina, och har ett gott rykte, efter att ha arbetat här under många år. När kriget började visste vi vilka vi skulle kontakta för samarbete. Vi kände till bra och trovärdiga organisationer i Ukraina, och de kände till och litade på oss. Vi kontaktade snabbt partnerorganisationer i östra Ukraina som under de första veckorna evakuerade barnfamiljer, och våra partnerorganisationer i västra Ukraina de tog emot dem. 

Hur förändrades SOS Barnbyars arbete i Ukraina? 

– Vi vet att barn behöver omfattande och långsiktigt stöd i olika former.  Vi började återupprätta vår modell för familjestärkande stöd. Det är genom den som vi, beroende av familjens behov, väljer ut nödvändiga stödinsatser.  

– Det är så vi skiljer oss från andra humanitära organisationer, att vi stöttar individuellt efter behov. Vi hjälper genom personlig kontakt och vi är alltid tillgängliga och pålitliga. Vi prioriterar barnen och deras intressen, och anpassar våra insatser till deras behov.  

– Vi har inrättat sju familjestärkande center i de västra och centrala delarna av Ukraina och vi kommer snart att påbörja arbetet i norr. I öster och söder, där beskjutningen fortsätter och infrastrukturen är skadad, fortsätter vi att arbeta genom våra partnerorganisationer. Nu håller vi på att inrätta fler familjecenters, dit barn och mammor kan gå, där det finns elektricitet, värme, internetuppkoppling,  bärbara datorer för att barnet ska kunna göra sina läxor och inspirerande, glada och energiska medarbetare från SOS Barnbyar.  

– Vi har också vårt interna stödnätverk och insatser för våra medarbetare – för att de ska hjälpa andra behöver de själva få stöd.

Innan kriget började lanserade SOS Barnbyar ett stort projekt som syftade till att få slut på institutionell vård av barn i Ukraina. Vad är statusen för detta viktiga projekt? 

– Anstaltsvården visade sig återigen vara skadlig för barn, i krigstid likväl som i fredstid. Den kunde inte skydda barnen under kriget, och i många fall lämnades barn på institution helt ensamma att klara sig själva.  

– För oss som organisation är det nu en historisk chans att förändra det här föråldrade och skadliga systemet. Vi kan, och måste, genomföra den reform som vi kallar avinstitutionalisering. 

– Vi arbetar med de lokala och nationella myndigheterna, hittar internationella partners på hög nivå, som Europeiska kommissionen och FN:s kommitté för barns rättigheter, vi involverar alla som kan påverka politiska beslut och vi sätter så stor press som möjligt på dessa för att reformen skall genomföras. 

– Vi har redan framgångsrikt genomfört avinstitutionalisering i en stor stad – i Brovary. Efter flera års samarbete mellan SOS Barnbyar och de lokala myndigheterna i Brovary har vi lyckats nå fram till ett läge där barn från Brovary inte längre skickas till institutionella vårdinrättningar. De bor antingen i sina ursprungsfamiljer, som stöds av våra familjeförstärkande center, eller i fosterfamiljer som vi också stödjer. 

– Det här konceptet upprepar vi nu och skalar upp i flera samhällen. I praktiken stödjer vi familjerna så att de inte splittras och ser till att barnen inte hamnar på institution.  

– Vi vidareutbildar partners, och underlättar för samarbeten, så att de på sin nivå fattar beslut som stöder placeringen av barn i familjer och förhindrar institutionalisering.  Jag är säker på att vi om ett år kommer att ha nått goda resultat och att barn inte kommer att hamna på institutioner i de samhällen där vi arbetar.

Vilka planer har SOS Barnbyar Ukraina för 2023? 

– 2023 kommer att vara året för återställande, återgång till livskvalitet, till självkänsla och återgång till självförsörjning för familjerna. Det här är mer kostsamma tjänster som är svåra och komplexa att utföra, men vi på SOS Barnbyar vet hur det ska göras. Vi har bevisat det med vår tidigare erfarenhet och kompetensen hos våra skickliga team.  

”Vår förhoppning är att barnen ska kunna återvända tillbaka till Ukraina.”

– Vår förhoppning är att barnen ska kunna återvända till Ukraina. Vi uttrycker vår tacksamhet till de tar emot ukrainska barn i Europa, men vi vill att barnen ska kunna återvända hem och få värdiga levnadsvillkor i en familjemiljö här i Ukraina när kriget är över.

– Mediernas uppmärksamhet på krig och kriser är kortvarig, men barnens behov är långvariga. Ett barn behöver hjälp och stöd i flera år. Vi ska inte ge upp och inte heller jaga snabba resultat, utan ha långtgående mål för att hjälpa ett barn. Det här är exakt det som är specifikt för SOS Barnbyar, och det vi gör bäst.   

– De barn som är traumatiserade nu kommer att behöva hjälp i flera år. Vi kommer att finnas kvar här trots kriget, trots förödelsen efter kriget och vi kommer att stödja barnfamiljer långsiktigt så att varje barn kan växa upp i en kärleksfull familj.