De kom för att utbilda sig, men fick fly för sina liv

Sami, Eron och Eseohe är typiska ungdomar som törstande efter kunskap lämnade sitt hemland Nigeria för att studera vid Charkivs universitet i Ukraina. Deras hårt förvärvade akademiska framtidsutsikter och deras liv hotades hänsynslöst när Ryssland inledde ett krig mot Ukraina.

Sami, Eron och Eseohe delar med sig av sina berättelser om överlevnad, sina känslor och erfarenheter och sina planer för framtiden.

”Jag såg raketer som landade på närliggande byggnader”

– Den 24 februari klockan fem på morgonen ringde en vän till mig, berättar 23-åriga Sami.

– Han berättade om explosioner. Jag tittade ut och såg röken. Jag såg raketer som landade på närliggande byggnader. Jag kunde se det tydligt från mitt studentrum på åttonde våningen. Jag fick panik. Jag ringde tillbaka till min vän och sa att vi måste skaffa mat.

Sami och hans vän gick ut på gatorna i jakt på en öppen stormarknad. De såg långa köer av människor som väntade på att få köpa mat.

– De flesta butiker var praktiskt taget tomma, säger Sami.

– Vi lyckades köpa några saker, fick vatten på ett apotek och gick tillbaka till studentkorridoren. Vi laddade våra telefoner när de sa åt oss att gå till källaren. Vi stannade där fram till den andra mars. I början hade vi bara stolar att sitta på, men sen fick vi sängar. Det var väldigt trångt tills folk började åka därifrån.

Det var då Sami, som studerar flygteknik, träffade syskonen Eron och Eseohe. Sami var den sista utländska studenten i sin studentkorridor och fick kontakt med syskonen via telefon.

Eron fick packa ihop snabbt

Eron, 20, och Eseohe, 18, flyttade till Charkiv i maj 2021. Eron började studera flyg- och rymdteknik och Eseohe medicin.

– När jag läste att Viktor Tolmachev, chefsingenjören för världens största flygplan (Antonov AN-225, som förstördes på Antonovs flygplats under kriget) tog examen från Kharkiv Aviation Institute, visste jag att jag var tvungen att gå där, förklarar Eron passionerat.

Hans syster Eseohe ville först studera i Kina eller Taiwan, men bestämde sig också för Charkiv för att kinesiska och taiwanesiska universitet inte tog emot utländska studenter på grund av pandemin.

Eron och Eseohe säger att de inte förväntade sig att torsdagen den 24 februari skulle bli annorlunda än en vanlig dag.

– Jag stannade uppe riktigt länge på onsdagen, berättar Eron.

– Jag hade mycket att plugga och somnade mitt i natten.

De första explosionerna väckte honom, men han tänkte inte så mycket på det.

– Vem stör mig? tänkte jag. Jag måste sova eftersom jag har föreläsningar senare.

En vän till Eron sprang in i hans studentrum och sa åt honom att packa det han kunde.

– Min vän sa att lektionerna är inställda och att vi alla måste ta oss till källaren.

Stridsflygplanet var mitt framför honom

De tre, liksom många andra studenter, gick ibland upp till sina rum för att laga mat, ladda sina telefoner eller ringa sina föräldrar eftersom det inte fanns någon elektricitet eller mobiltelefontäckning i källarna.

– Mina föräldrar sov inte förrän jag kom till Rumänien, säger Sami.

– Det påverkade deras hälsa, tillägger Eron.

– När vår pappa kunde prata med oss mådde han bra. Vår mamma… ja, låt oss säga att hon inte mådde så bra.

Eron minns en gång när han gick upp till sitt studentrum för att koka ris.

– Mitt rum låg på andra våningen, så jag hade inte sett flygplanen som var högre upp. Jag vände mig om för att hämta saltet, och när jag tittade ut genom fönstret såg jag ett skjutande stridsflygplan mitt framför mig. Jag tog mitt halvkokta ris och sprang till källaren. Jag åt det så där, halvkokt.

”Ljudet talar om för dig om explosionen är nära eller långt borta”

– Vi såg stridsvagnar på gatorna. Det var mycket riskabelt att gå ut, men vi var tvungna att göra det ändå. Vid ett tillfälle var det bara skolbyggnaden som hade elektricitet, så vi gick dit för att ladda våra telefoner. En gång ville en kompis ladda sin telefon till 100 procent. Vi ville alla gå, men han insisterade på att han skulle stanna kvar. När han kom tillbaka flög två missiler över hans huvud. Det fick honom att ändra uppfattning om att stanna kvar för att ha fullt batteri, säger Sami.

– Två studenter från Indien dödades. Den ena när han försökte hitta mat och den andra på Frihetstorget.

– Man vänjer sig vid ljuden, tillägger han.

– Ljudet talar om för dig om explosionen är nära eller långt borta. De sköt alltid runt klockan fem-sex på morgonen, precis när utegångsförbudet upphörde. Så många människor dog.”

Två studenter från Indien dödades. Den ena när han försökte hitta mat och den andra på Frihetstorget.

Allt blev bara värre och värre

– Ruiner överallt. Vi såg ruiner runt omkring oss. Man känner varje explosion. Det är som om jag fortfarande känner det nu, säger Eseohe.

Eseohe tillägger att hon aldrig trodde att hon skulle behöva lämna Charkiv.

– Den där torsdagsmorgonen kunde jag av någon anledning inte sova. Jag brukar vanligtvis vakna runt klockan 7 på morgonen, men den 24 februari kändes det som om något var fel. När bombningarna börjar är det första man gör att packa snabbt och springa till källaren. Vi var tvungna att gå ut ur källaren för att ringa telefonsamtal. Sedan hör man explosionerna och springer ner igen.

Trots de eskalerande striderna hade Eseohe stora förhoppningar om att saker och ting skulle bli bättre.

– Men de blev inte bättre, de blev bara värre, säger hon.

– Vi fick slut på mat och elen gick. En explosion skar bokstavligen av vår gata. Detta försenade vår avresa med en hel dag.

De väntade i timmar på tåget

Den fjärde mars bestämde sig Sami, Eron, Eseohe och åtta andra utländska studenter för att fly tillsammans.

– Jag laddade min telefon till 30 procent på min bärbara dator. Jag ringde mina föräldrar och berättade att vi skulle åka.

Eron och Eseohe hade ringt Sami tidigare och planerat att åka till tågstationen med taxi.

– Jag ringde en taxi på morgonen den första mars, säger Sami.

– Priset var tio gånger högre än vanligt. När jag ringde tillbaka några timmar senare hade priset ökat ännu mer. Jag förstår det eftersom taxichaufförerna var riktigt modiga och riskerade sina liv för att transportera människor.

När de insåg att en vägspärr hindrade taxin från att komma organiserade studentkorridoren en transport till tågstationen nästa dag.

– Vi väntade i timmar, säger Sami.

– Det första tåget kom och vi kunde inte kliva på det. Endast kvinnor och barn, sa de. Andra tåget – samma sak, tredje tåget – samma sak. Vi väntade i kanske åtta timmar innan vi till slut gick ombord på det fjärde tåget.

Eseohe fick gå ombord på det tredje tåget och blev separerad från gruppen. Det tog ungefär 20 timmar för tåget till Lviv att anlända.

– Det var väldigt obekvämt. Vi stod upp hela tiden eftersom det var så många människor, man kunde inte sitta på marken ens om man ville, säger hon.

Folk sprang, höll i barn, snubblade. Det var mycket intensivt. Vid ingången skrek vakterna ”endast kvinnor och barn”.

”Köerna var enorma”

Eseohe minns tågstationen i Charkiv som de åkte från.

– Det var fullpackat. Alla människor var panikslagna. Och folk fortsatte att komma. Köerna var enorma. Folk sprang, höll i barn, snubblade. Det var mycket intensivt. Vid ingången skrek vakterna ”endast kvinnor och barn”. Det var så jag kunde gå ombord på tåget före min bror och Sami. Jag var inte rädd när jag gjorde det, men jag kände mig väldigt ensam.

Eron och Sami ringde till vänner som åkt tidigare och ordnade så att de kunde hjälpa Eseohe i Lviv tills de kom fram.

– Jag var orolig för min syster, men när jag visste att hon satt på ett tåg och jag själv kunde sätta mig på ett tåg kände jag att säkerheten var nära. Tåget saktade in när det närmade sig Kiev. Vi var rädda att den 40 mil långa kön av fordon som fanns på nyheterna skulle stoppa oss. När vi passerade Kiev suckade jag av lättnad och tänkte att allt kommer att bli bra. Tågresan tog ungefär 30 timmar.

De blev välkomnade i Rumänien

Gruppen hade på förhand kommit överens om att åka till Rumänien, men under resans gång bestämde sig de andra åtta eleverna för att åka till andra länder. Sami, Eron och Eseohe fortsatte till Rumänien och kom in i landet den fjärde mars. De stannade i en vecka hos lokala volontärer tills de hamnade hos SOS Barnbyar.

– Jag fick min första riktiga sömn här, berättar Sami.

– Alla är trevliga och vänliga. Det får oss verkligen att slappna av.

Traumatiska upplevelser försvinner inte bara

Eron säger att den traumatiska upplevelsen inte bara försvinner när man når säkerheten.

– Ljud från människor, till och med naturliga ljud låter som explosioner.

Eron och Eseoshes föräldrar rådde de tre att få professionell psykologisk hjälp.

– Det hjälpte mig verkligen, säger Eron.

– Jag lämnade varje session med ett leende på läpparna. Nu mår jag bra.

Eseohe säger att hon fortfarande har en bit kvar:

– Jag mår bättre nu, men jag mår inte helt bra.

Sami, vars hobby är spel, säger att han kunde återgå till att spela skjutspel.

– Det stör mig egentligen inte, men nu upplever jag ljuden annorlunda eftersom jag vet hur de låter på riktigt.

Våra föräldrar är lugna nu och vi mår bra. Solidariteten och generositeten från det rumänska folket och alla här på SOS Barnbyar hjälpte oss verkligen.

Nu har de återgått till sina studier

Trots sin traumatiska upplevelse är de tre ungdomarna fast beslutna att fortsätta sin utbildning. De har inte gett upp tanken på att återvända till Charkiv när säkerhetsläget tillåter det. För tillfället fortsätter de sina studier online.

– Jag har bara tre-fyra månader tills jag tar examen, säger Sami.

– Sedan vill jag skriva in mig på ett masterprogram någonstans i Europa eller Nordamerika.

Eron och Eseohe säger att pandemin har fått dem att vänja sig vid utbildning på nätet.

– Vi hade ett uppehåll i universitetsundervisningen i ungefär tre veckor, men allt startade upp igen online, säger de.

– De flesta av mina lärare är kvinnor. De är utomlands och har återupptagit online-undervisningen, förklarar Eseohe och påminner om att ukrainska män mellan 18 och 60 år inte får lämna landet.

– Våra skolor tillhandahöll allt material online. Jag lämnade några anteckningsböcker i Charkiv, men jag oroar mig inte eftersom jag kan hitta allt på nätet, säger den blivande läkaren.

– Det viktigaste är att vi är säkra och mår bra, säger Eron.

– Våra föräldrar är lugna nu och vi mår bra. Solidariteten och generositeten från det rumänska folket och alla här på SOS Barnbyar hjälpte oss verkligen.

Alla foton är tagna av SOS Barnbyar i Rumänien