Active Fatherhood

 

Så stärker vi pappor i sin papparoll

SOS Barnbyar har utvecklat en metod som handlar om att stärka pappors delaktighet i sina barns liv, öka jämställdhet i familjer och förebygga våld i hemmet – allt för att fler familjer ska kunna hålla ihop. Den kallas Active Fatherhood.

Metoden tar upp genusnormer och sociala förväntningar på män och kvinnor och uppmanar papporna som deltar att reflektera över hur detta påverkar deras relationer till sina barn och sin partner. Papporna uppmuntras i att dela ansvar för hushållsarbetet och omsorgen om barnen, något som ofta går emot de normer och förväntningar som finns på män i de länder där vi implementerat metoden.

Hittills är Active Fatherhood implementerat i SOS Barnbyars program i Benin, Bolivia, Mozambique, Peru och Togo. Resultaten är mycket goda på individ-, familje- och samhällsnivå. Vi ser en tydlig förändring vad gäller såväl kunskap som attityder och normer, samt förändringar i männens beteende. Män som deltagit i projektet blir mer delaktiga i barnens uppväxt samt familjelivet med allt vad det innebär.

Vilka resultat kan vi se?

  • Relationer med både partner och barn stärks. Männen deltar i sysslor kopplade till hemmet och omsorg om barnen i större utsträckning.
  • Konflikter och våld i hemmen minskar. Ett viktigt resultat eftersom att våld i hemmet är en av de största anledningarna till att familjer splittras.
  • Männen får en ökad öppenhet och förståelse för frågor rörande genusbaserat våld och SRHR (sexuell hälsa, sexuella rättigheter, reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter).

Artikel

Så minskar José våldet i hemmen

I en liten stad i Moçambique jobbar José med att öka jämställdheten i samhället – en familj i taget. Han jobbar med SOS Barnbyars pappaprogram Active Fatherhood. − I Active Fatherhood pratar vi om jämställdhet för män och kvinnor. Inget arbete hemma är bara för män eller bara för kvinnor. Vi pratar om hur de har det hemma, säger han.

Läs mer här

Artikel

Pappaklubben stärker hela familjer

I Albanien träffas pappor i vår pappaklubb för att diskutera sina problem och hitta sätt att bli bättre och mer närvarande föräldrar.

Läs mer här

Artikel

Pappaprogram stärker papporna

I Peru är machokulturen stark och ensamstående pappor stigmatiseras ofta. Det vill vi ändra på genom vårt program ”active fatherhood”.

Läs mer här

Artikel

”Det är en bra förändring”

Séngio, 26 år, är en av papporna som just nu deltar i programmet ”active fatherhood” i Moçambique. Han är gift och har två små döttrar som ännu inte börjat skolan. Den lilla familjen bor tillsammans med hans egna föräldrar och syskon; ett generationsboende med tydliga, nedärvda strukturer och attityder kring kvinnans roll i hemmet.

Läs mer här

Frågor & svar

Tre frågor till Åsa Wängsö, programansvarig på SOS Barnbyar i Sverige som varit med och drivit arbetet med Active Fatherhood inom federationen.

Vilken är den viktigaste insikten du fått under arbetet med metoden?

– Det är nog hur djupt rotade och hur globala dessa strukturer är. Även om det finns stora skillnader mellan kontexter så är dessa strukturer och attityder utbredda i många delar av världen, till och med här i Sverige – även om vi kommit längre än många andra länder. Men en kanske ännu viktigare insikt är att, trots djupt rotade synsätt, går det att förändra om vi bara stoppar den negativa spiralen och skapar nya förebilder. Många män vill verkligen förändra situationen, bara de får de rätta verktygen. Pappor i programmet får bland annat arbeta med sin egen relation till sin pappa och andra manliga förebilder och reflektera över hur det påverkat dem och deras föräldraskap idag. Många landar i att relationen till deras egna barn inte behöver bygga på samma beståndsdelar. Flera pappor beskriver en glädje och lättnad över att de nu kan prata och diskutera med sina barn och partner i stället för att, som tidigare, falla in i skrik och – i värsta fall – våld. De känner även stolthet över att vara delaktiga i barnens omsorg och hemmets sysslor. En deltagare från Bolivia berättade om glädjen när hans son nu kommer till honom när han behöver tröst, vilket inte skedde tidigare.

Hur får vi in metoden som en naturlig del av hela SOS Barnbyars verksamhet?

– För att sprida metoden globalt har vi tagit fram en guide som stöttar medlemsländer inom SOS Barnbyar som vill börja använda den. Vi har fått ett väldigt fint och varmt gensvar från alla nivåer, både vad gäller från de som fattar besluten som ju är viktiga att ha med sig, men kanske ännu viktigare från de som arbetar närmast familjerna. Så det finns ett stort intresse. Vi har börjat jobba med metodiken i Bolivia, Moçambique, Benin och Togo och hoppas få in det som en del i de familjestärkande programmen globalt om resultaten faller ut väl. Viktigt att ha med sig är att implementeringen alltid måste anpassas efter den lokala kontexten, vilket behöver göras redan i förberedelsearbetet. Vi håller just nu även på att ta fram en e-learning på flera språk som komplement till guiden som vi hoppas underlätta och stödja spridningen.

Vad är nyckelfaktorn för att de resultat vi nu skapar är kvar över tid och påverkar lokalsamhällen långsiktigt?

– Det är ju aldrig lätt att bryta normer. Och de individer som använder metoden nu är ju i många fall först ut. För att vara det krävs både mod, motståndskraft och framför allt stöd. Så förutom att ge dem verktyg är det också viktigt att kombinera detta arbete med andra insatser som kan påverka lokalsamhället i de här frågorna. Till exempel genom mediakampanjer och kampanjer i lokalsamhället eller andra insatser som ökar medvetenheten hos olika samhällsaktörer, nyckelpersoner och lokala beslutsfattare. Att ändra strukturer och attityder tar tid, så tålamod är en viktig faktor. Även om det på relativt kort sikt går att se förändringar på individnivå så tar förändringar på samhällsnivå betydligt längre tid – men är en absolut nödvändighet för hållbara resultat.

En pappa som deltagit i programmet i Togo berättar:

”Helt ärligt, så har jag tidigare fått lära mig att det är en svaghet för män att visa för mycket kärlek till sin familj och sina barn, eller ännu värre, att laga mat eller ta hand om barnen…

… men med den utbildning om genus jag nu fått ser jag livet i ett helt nytt ljus, inget kommer att vara som förut, jag har fått en närmare relation till mina barn och hjälper nu min fru i köket. Jag erkänner att mina barn och min fru blev förvånade, även jag var först lite obekväm, men jag var fast besluten att fortsätta med stöd av min fru, och nu är jag här. Jag känner mig stolt över att vara mer tillgänglig och finnas där för min familj…. ”