En mammas hårda arbete för att nå sina mål

Gloria har ständigt ett leende på läpparna. Hon säljer grönsaker för att försörja sig och vill i framtiden bli eventplanerare och driva ett eget bageri. Men för att nå hit var hon tvungen att passera ett vägskäl i livet, ett vägskäl som blev början till något nytt.

För Gloria, 39, var beslutet att lämna sin man inte lätt, utan snarare något hon kände att hon var tvungen att göra.

– Jag bestämde mig för att separera eftersom vi inte levde ett bra liv. Vi började bråka hela tiden, skrika åt varandra, så jag bestämde mig för att vara stark och säga: Jag kan göra det själv, för mina döttrars skull och för att inte få konsekvenser senare, berättar Gloria.

Gloria bodde tidigare med sin man och sina döttrar. Hon hade ett kontorsjobb där hon importerade fordon, vilket hon var bra på. Men det dagliga bråken med hennes man gjorde döttrarna oroliga så en dag insåg hon att deras lugn var värt mer än allt.

För närvarande säljer hon grönsaker, städar hus och har även startat en bakverksamhet.

– Jag vill alltid hitta sätt att försörja mig, säger hon.

Enligt studier utsätts fem av tio kvinnor i Bolivia av någon form av våld. Den bolivianska lagstiftningen klassificerar könsrelaterat våld i 16 olika typer: bland annat fysiskt, kvinnomord, psykologiskt, ekonomiskt och sexuellt. För många av dessa kvinnor är det mycket svårt att ta beslutet att lämna sin partner och förändra sin situation. Detta påverkas ibland av kultur och samhälle.

– Jag brukade tänka: Vad kommer min familj att säga om jag separerar? Nu tycker jag att det var det bästa beslutet för oss. Jag kände mig nere ibland, men det finns alltid ett ljus i slutet av tunneln, förklarar hon.

Dessa traditionella idéer var inget undantag i Glorias fall. Hennes familj var oenig med hennes beslut att lämna sin partner.

– Min mamma är lite mer konservativ eftersom hon är uppfostrad på det sättet. Hon brukade säga: ”Om du blir ihop med en person är det för alltid. Varför skiljer du dig från din partner?”

Men Gloria visste att hon oavsett hur svårt det var skulle hon klara sig igenom krisen.

– Det var ganska svårt och ett tufft beslut, det kostade mig mycket. Jag brukade gråta i början, jag trodde att det var mitt fel, men sedan sa jag till mig själv: saker och ting händer av en anledning, jag kommer att komma över det här även om det är svårt. Jag har övervunnit det… Jag mår bra nu. Jag tar hand om mig själv, om mina döttrar och jag har som mål att alltid gå framåt varje dag mer och mer för att nå mitt mål.

Gloria hittade det stöd hon behövde hos SOS Barnbyar som hjälpte henne med kurser och utbildning för att bli företagare. Hon fick också psykologsamtal genom det familjestärkande programmet.

– De frågade mig vad jag ville studera och vad jag tyckte om. Eftersom jag gillar hantverk och att arbeta med händerna föreslog min rådgivare att jag skulle läsa en kurs i eventplanering eller hotell- och restaurangverksamhet.

I dag har Gloria tack vare sitt hårda arbete, börjat våga tro på sina drömmar. Hon drömmer bland annat om att ha ett eget bageri, uppfostra sina döttrar och att de utbildar sig till ett yrke de trivs med.

– Att ha hälsa och finnas där för dem tills de är yrkesverksamma, det är mitt mål. Min dröm är att de ska ha ett yrke. Genom mitt företag siktar jag på att en dag ha mitt eget hem, mitt hus eller min mark.

Hon har lämnat sina rädslor bakom sig med en stark övertygelse om att ingenting är omöjligt.

– Om det är något jag vill göra så kan jag det. Vi behöver inte vara rädda att möta livet utan partner. En partner ska vara något fint, ett stöd. Men om din partner inte stöttar dig eller skadar dig är din partner inte ett komplement, då slösar du bort din tid och ditt liv. Du utsätter dina döttrar för risker. Du måste ha viljestyrka för att kunna formulera att du kan och kommer att uppnå en viss sak. Du måste ha viljestyrka och vara starkt förankrad i detta.

Även om Glorias liv i dag är fullt av utmaningar hittar Gloria sin styrka i sina döttrar. De är en påminnelse om att hon fattade rätt beslut.

– Mina döttrar återspeglar min glädje och lugn, de är lyckliga, jag bekräftar dem och de är mitt stöd. Jag säger till dem att vi ska göra det här – och de säger ”jaa, vad kul!”.

Text och foto: Mònica García