Femårige Murat bor i en ruin som ständigt svämmar över

Det är inte bara att det luktar. Här är också väldigt vått. Själva luften är våt. Som i en översvämmad källare efter ett skyfall. Fuktiga golvplattor täcker betonggolvet i vardagsrummet, som också fungerar som barnkammare och sovrum. Det står vattenhinkar i köket. Huset är inte isolerat, utan består bara av ett rått betongskal på en bakgård i Kosovos huvudstad Pristina.

När det regnar, rinner regnvattnet nerför sluttningen, rakt in i huset. Det är därför taket i köket buktar ner, som en mörk hängmatta full av vatten.

Här bor en familj på fem; Imir, hans fru Valbona och deras tre barn. Behar på tre, Murat på fem och storasyster Elira på nio år. De lever, som så många andra i Kosovo, i extrem fattigdom. Huvudvärken sätter in efter en halvtimmes besök i det våta huset. Men familjen har bott här i tio års tid. De hyr, eftersom de inte har råd med något annat. För fyra år sedan kom familjen in i SOS Barnbyars familjestärkande program.

Osynliga barn

När familjen för första gången fick besök av SOS Barnbyar var den i väldigt dåligt skick. Barnen sa nästan ingenting, de gömde sig och ville inte svara på några frågor. Deras språk var mycket begränsat, på grund av understimulering.
– Barnen var närmast osynliga, som om de nästan inte fanns, säger Arjeta Ahmadi, psykolog och socialrådgivare på SOS Barnbyar i Kosovo. Hon är familjens fasta kontaktperson, och har följt dem sedan de blev en del av SOS Barnbyars program för familjer som lever i utsatthet.

Imir är barnens far. Han gick i skolan när kriget kom till Kosovo 1996. Kriget satte stopp för hans utbildning, och han miste båda sina föräldrar. Efter kriget åkte han, som 16-åring, ensam till Pristina i hopp om att få ett jobb.
– När kriget var över, var det många som packade sina ägodelar och flyttade från landsbygden till Pristina. Men de flesta hittade inget tryggt hem. De saknade utbildning, så det var svårt att få tag i ett arbete. Så är det än idag. Många lever på socialbidrag. Men bidraget är så lågt här i Kosovo, att en familj inte kan leva på det, berättar Arjeta Ahmedi.

Letar sopor på natten

Imir letar efter jobb varje dag, men det är så gott som omöjligt att hitta något i ett land där 35 procent av befolkningen är arbetslös. Socialbidraget räcker inte för att försörja familjen så varje natt kör han ut en skottkärra från husets källare, till ett skrot- och sopberg.
– Jag sorterar skräp. När jag hittar metalldelar, skrot eller papper, tar jag med det. För ett kilo skrot kan jag få 14 eurocent. För ett kilo papper får jag fem cent. Så det behövs många nätter, säger Imir.
Andra skrotsamlare är organiserade och har lastbilar de kan samla skrotet på. De jagar bort Imir när de ser honom, då smiter han med sin skottkärra och nattens fynd.
– Jag tar alla jobb jag kan få. Det är ofta hårda jobb, och min rygg är helt förstörd. Men jag måste ju försörja mina barn, säger han.

En knuff i rätt riktning

SOS Barnbyars program för socialt utsatta familjer har ett tydligt mål. Familjerna ska stärkas, så att barnen inte blir övergivna på grund av fattigdom, utan kan växa upp i kärleksfulla och stabila hem. Det kräver insatser på många plan.
– Det börjar alltid med ett samtal, där vi tillsammans med föräldrarna tar reda på vad deras utmaningar och svagheter är, och vad som behövs för att situationen ska bli bättre. Sedan gör vi en gemensam plan, så att vi är säkra på att hjälpen inte är något som beslutas över deras huvuden. De bär ansvaret, och de ska själva växa med uppgiften, säger Arjeta Ahmedi.

Stödet till familjerna kan bestå av olika delar, och tar höjd för både ett mentalt och ekonomiskt överskott. Föräldrarna får gå kurser för att stärka sitt föräldraskap – något som inte alltid är helt lätt och naturligt när man själv har haft en svår barndom. Även om man älskar sina barn.
– Vi lär föräldrarna att se och lyssna på sina barn. Att vara barnens trygga hamn, någon de kan leka med, räkna med och som respekterar dem, säger Arjeta Ahmedi.

SOS Barnbyar stöttar familjen hela vägen. Förutom att stärka föräldrarnas förmåga att finnas där för sina barn, kan stödet också bestå i att säkra att barnen får gå i förskola eller skola och att de kan besöka läkare vid behov. Det kan också handla om att föräldrarna får hjälp med att söka jobb eller starta en egen verksamhet, så att de kan försörja sin familj.

En bättre uppväxt

De två äldsta, Murat och Elira, har fått intensiv språkträning av SOS Barnbyars pedagoger. Efter många timmars arbete har nu barnen återfått sitt språk och utvecklats så att de är på samma nivå som andra barn sin ålder. Idag går de två äldsta i skola, medan den yngsta går i SOS Barnbyars förskola. Nu är de inte längre osynliga, nu får de vara barn på riktigt.
– De har det mycket bättre nu, det råder det inget tvivel om, säger Imir.

Med vintern på väg börjar det att bli kallt i huset. Eftersom huset är drypande vått, och vatten och värme bara är något att drömma om, så blir det snabbt iskallt eftersom isolering saknas. Men SOS Barnbyar i Kosovo har hittat en ny lägenhet till familjen. Med ett riktigt kök, sovrum och vardagsrum. Så snart lägenheten är klar, flyttar familjen in. Förhoppningsvis redan till jul.

Samtidigt tar Arjeta och Imir fram en plan på hur Imir skulle kunna få ett fast arbete, där han inte belastar ryggen. Arjeta föreslår att Imir söker ett kontorsjobb på en städfirma, för han är bra på att koordinera och planera. Men för Imir själv spelar det inte så stor roll vad det är han ska göra.
– Min dröm är bara att få ett jobb, så att jag kan försörja mina barn. Jag vill så gärna ge dem allt det jag själv drömmer om. ●

Text: Lisbeth Svalgaard
Foto: Morten Mejnecke

Språkträning i våra program

1. Först görs en utredning för att utesluta att det inte är någon språkstörning, det vill säga medfödd skörhet i språkliga förmågor, utan att det handlar om en understimulans eller något i miljön som har stört.
2. Om det är ett trauma eller psykisk påfrestning kopplas en psykolog in för samtalsstöd. Det är viktigt att den situation som skapade traumat också förändras. Familjen behöver kanske få hjälp att komma ur sin
   fattigdom eller missbruk.
3. Barnet språktränas och familjen får stöd i att skapa en språklig miljö. Tillsammans kan de öva på att sätta ord på saker, företeelser och känslor som man upplever gemensamt.
4. Det är viktigt att språkträningen görs kravlöst, det vill säga att inte barnet känner krav på motprestation. Språkträning är ett långsiktigt arbete som bygger på förtroende mellan barn och vuxna, och som måste få ta den tid den behöver.