SOS Barnbyar Logo Orange
Opinion & Berättelser

När verkligheten slår till

Fyra ukrainska mammor berättar om sin och sina barns nya vardag i Rumänien.

– Vi trodde att vi skulle stanna i två veckor, men nu har det redan gått över en månad, säger Viktoria, en tvåbarnsmamma från södra Ukraina. Viktoria och tre av hennes nära vänner, alla med två barn vardera, flydde från kriget i Ukraina och hittade skydd hos SOS Barnbyar i Rumänien.

– Osäkerheten är skrämmande, tillägger Viktoria. – Hemma hade vi våra liv, våra hela familjer. Vi hade planer – vissa för helgen, andra för sommaren, för nästa år. Om en plan gick om intet hade vi en plats att återvända till. Nu vet vi inte vad vi ska göra härnäst. Ska vi planera? Planera för vad? Vad finns det att komma tillbaka till?

 

”Min mamma säger att hon inte ens vaknar till ljudet av sirenerna längre. ’Vad som än händer är mitt öde’, säger hon till mig och säger att jag ska ta väl hand om hennes barnbarn.”

 

Familjer splittrade

– Den 24 februari, dagen då kriget började, var en chock, säger Hanna, Viktorias vän och en annan av mammorna. – Man förväntar sig inte att vakna upp, ta vad man kan, ta sina barn och ge sig av utan att veta när man kommer tillbaka. Den första chocken har gått över nu, men rädslan eller osäkerheten finns kvar.

– Vi har alla våra män kvar i Ukraina, säger Viktoria. – Våra föräldrar och våra släktingar finns där. Jag pratar med min man varje dag. Han är ensam nu. Det verkar som om situationen har gjort honom tuffare, men jag kan se att han är ledsen. Han saknar våra barn, han saknar mig, han saknar vårt liv tillsammans. Jag saknar honom, våra barn saknar sin pappa. Man går igenom livet som en familj och plötsligt måste man göra ett val som gör att man blir ensam. Det är svårt för alla, oavsett om man är man eller kvinna.

– Mina föräldrar säger att jag inte ska oroa mig, säger Natalia, en annan av Viktorias vänner. – De säger att de har vant sig vid det nya normala med skottlossning, beskjutning och sirener. Min mamma säger att hon inte ens vaknar till ljudet av sirenerna längre. “Vad som än händer är mitt öde”, säger hon till mig och säger att jag ska ta väl hand om hennes barnbarn.

Tillsammans i barnbyn

De fyra mammorna och deras barn kom till SOS Barnbyar i Rumänien genom en kontakt på det företag där en av dem arbetade. Det företagets rumänska filial råkade vara företagspartner till SOS Barnbyar i Rumänien.

– Vår önskan var att stanna tillsammans, men vi var nästan säkra på att ingen skulle gå med på att ha åtta barn i åldrarna tre till 15 år och fyra vuxna i samma lägenhet eller hus. Vi är tacksamma mot SOS Barnbyar för att vi alla fick bo i samma hus. Vi känner oss mycket mer bekväma när vi är tillsammans. Vi kan stödja och trösta varandra, säger Hanna. 

Hon tillägger att hennes syster och hennes föräldrar lyckades ta sig till Rumänien och snart kommer att ansluta sig. – Det kommer att bli en sådan lättnad att ha dem här, säger hon.

En av barnbyarna i Rumänien


Barndomen vänds upp och ner

De åtta barnen verkar komma överens, åtminstone att döma av ljudet av fniss och stampande fötter som kommer från rummen.

– Deras dagliga rutiner har förändrats drastiskt, förklarar Lena, mamma till den äldsta 15-åriga flickan. – Deras liv har vänts upp och ner. Först var de förvirrade över att de var tvungna att bo i ett rum med mig, utan eget utrymme eller privatliv. Nu är det bättre, de har anpassat sig till verkligheten.

– Min tonårsdotter var lite problematisk. Inget allvarligt, bara vanligt tonårsbeteende som kriget och flykten från vårt hem förstärkte. Jag lät henne tala med en psykolog på nätet och hon kom att acceptera vår nya verklighet, åtminstone för tillfället.

 

”Först var de förvirrade över att de var tvungna att bo i ett rum med mig, utan eget utrymme eller privatliv. Nu är det bättre, de har anpassat sig till verkligheten.”

 

Ingen skola igen

Barnen i skolåldern deltar i lektioner online som hålls av deras lärare som fortfarande befinner sig i Ukraina. Mammorna säger att barnen knappt lär sig något.

 – De är i olika åldrar och går i olika klasser som alla hålls vid olika tidpunkter, så det finns ingen tidsperiod då alla barn i skolåldern är upptagna. Någon är alltid ledig för att leka, vilket distraherar dem som följer efter lektionerna, säger Viktoria.

– En annan, mycket svårare omständighet är att klasserna ofta avbryts av sirener. Då avbryter läraren klassen för att springa till skyddsrummen. I början gjorde detta dem upprörda, men nu säger de bara lugnt “ingen skola igen”.

Efter året med nätbaserad undervisning på grund av COVID-19-pandemin gick de ukrainska barnen tillbaka till skolan med fysisk närvaro, bara för att få sin utbildning avbruten igen. Den här gången genom att de måste springa för sina liv. Ändå ger dessa fyra mammor inte upp om sina barns utbildning.

 

”De behöver läroböcker, arbetsböcker, övningsuppgifter på ukrainska språket, som de hade hemma.”

 

Vad barnen behöver

– Vi arbetar alla med dem, vem som helst som kan täcka upp för någon lektion eller något ämne, säger Hanna. – Men det räcker inte. De behöver läroböcker, arbetsböcker, övningsuppgifter på ukrainska språket, som de hade hemma. Det finns inte tillgängligt i Rumänien ännu.

– Barnen behöver också sportaktiviteter, tillägger Natalia. – Mina barn gick på judo hemma, och jag skulle verkligen vilja se dem fortsätta med judo eller liknande sport. Några av flickorna tog danslektioner hemma. Detta behövs också. I grund och botten är all strukturerad fysisk aktivitet bra för dem.

– Även teckning och skulptering, fortsätter Lena. – Detta skulle vara något som vi kan göra tillsammans med barnen eftersom åldern inte spelar någon roll. Jag ser ett stort behov av detta för min tonårsdotter. Det finns inga barn i hennes ålder i barnbyn, varken ukrainska eller rumänska. Hon har kontakt med sina vänner hemifrån på nätet, men det är inte samma sak. För det mesta känner hon sig ensam och isolerad.

Barn från Ukraina leker i barnbyn i Rumänien


Behöver läka

På frågan om de behöver psykologiskt stöd för sig själva svarar mammorna unisont ja.

– Vi kan verka starka och motståndskraftiga, och kanske är vi det till viss del också. Var och en av oss måste vara både mamma och pappa här. Vi måste framstå som starka för våra barns välbefinnande. Men ofta läser man något, ser något, hör något och det bryter ner en. Den hårda sanningen slår till – man är långt hemifrån, utan sin partner, och man vet inte om och när man skulle återvända. Du börjar gråta. Nätterna är särskilt svåra. Det är då man inser hur mycket man behöver psykologisk hjälp.

Efter en tung stund av tystnad lyfter Viktoria upp stämningen: – Vi behöver också språkkurser, både engelska och rumänska. Och lite sport för oss själva, som att cykla eller gruppträning. Vi behöver hålla oss aktiva och sysselsatta.

 

”Man är långt hemifrån, utan sin partner, och man vet inte om och när man skulle återvända. Du börjar gråta. Nätterna är särskilt svåra. Det är då man inser hur mycket man behöver psykologisk hjälp.”

 

Mammas kram och ett gott skratt 

När det är möjligt tar dessa fyra mammor med sig sina barn till parkerna i Bukarest. 

– Parkerna här är helt enkelt underbara, säger Viktoria. – Vi gick också till det nationella naturhistoriska museet Grigore Antipa – barnen älskade det. Vi försöker göra så många utflykter som möjligt – det håller oss sysselsatta, barnen lär sig nya saker och vi har alla roligt.

Men tydligen inte alltid, som Hanna förklarade: – Besöket på slottet Bran i Transsylvanien var inte så bra för min tioåring. Innan vi åkte förklarade vi för alla barn att greve Dracula inte finns på riktigt och att allt bara är sagor. Men det var en kall och dyster dag, vilket gjorde atmosfären ganska kuslig och verklig.

– När jag såg de turistiska vampyrprylarna som fanns till försäljning i montrarna och slottet uppe i den mörka himlen sa min dotter ilsket till mig: – Jag trodde att du sa att monster inte är verkliga. Jag kommer inte att förlåta dig för detta. Jag kramade henne, höll henne hårt och efter några minuter började vi båda skratta. Vi skrattar fortfarande åt det.

 

Alla foton av Katerina Ilievksa.

SOS Barnbyar i Rumänien tar emot ukrainska barn och familjer i sina barnbyar. Vi planerar att utöka stödet till ukrainska barn och familjer i landet.