Vi använder cookies för att din läsarupplevelse ska bli så bra som möjligt. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används. Vi använder cookies. Läs mer
Opinion & Berättelser

Themba: ”Nu känner jag mig äntligen fri”

Themba, 25, i Swaziland berättar hur hon och hennes systrar flyttades runt i olika fosterhem under fler år – när det enda de längtade efter var en stöttande och stabil miljö i ett riktigt hem.

Efter många tuffa år fick Themba och hennes systrar stöd genom vårt familjestärkande program och en fast punkt i tillvaron – och motivation till att utbilda sig. Foto: Hlubi Mkhawulo

”Mina tre yngre systrar och jag var hungriga, men inte på mat. Vi suktade efter kärlek, stöttning och en trygg familj. Under flera år tvingades vi flytta mellan olika fosterhem. Livet var tufft och vi såg ingen väg ut. Jag och mina systrar stod helt själva, vår enda räddning var att hålla ihop.

När min mamma levde gjorde hon allt för oss. Även efter att min pappa gifte om sig stod hon stark kvar, som mammor gör för sina barn. När hon dog 2013, efter en svår sjukdom, förändrades livet för alltid. Som storasyster låg nu allt ansvar att ta hand om småsyskonen på mig. Jag var bara 17 år. Mina syskon 15, 12 och nio.

I början såg våra grannar och medlemmar i kyrkan till att vi fick mat. Vi gick till sängs hungriga vissa dagar när ingen hade gett oss något att äta. Jag vågade inte be om det. Vi tog några enkla jobb på helgerna bara för att få en inkomst och kunde köpa det allra viktigaste. Vi bodde i ett hyreshus i staden. Men en dag när vi kom hem från skolan hade ägaren bytt ut låset; han hade slängt ut oss. Vi var nu hemlösa.

Kyrkan såg till att vi kunde bo i ett fosterhem. Där var allt helt okej, förutom att vi kände oss känslomässigt utnyttjade. Vi påmindes konstant om att vi förlorat våra biologiska föräldrar. Jag fick öva mig i att trycka tillbaka mina känslor och smärtan för att kunna ta hand om mina systrars sorg. Fosterfamiljen gav oss tak över huvudet och mat, men jag var den som ansvarade för allt annat vi behövde.

När vi fick kontakt med SOS Barnbyars familjestärkande program blev det bättre. Vi fick skoluniformer, skolskjuts och stöd till skolavgifter och det allra viktigaste.
Men efter ett år var vi tvungna att flytta till en annan familj. Vi hoppades att det skulle bli bättre. Att flytta från en familj till en annan var väldigt svårt, smärtsamt och förvirrande. Särskilt för mina syskon. Inför dem låtsades jag att det inte var en stor sak och att det inte berörde mig så att de skulle hantera det bättre. Men att bo med främlingar är inte enkelt. Att hålla fosterfamiljerna nöjda, så att de inte skulle slänga ut oss, blev en tung börda för mig att bära.

Viljan att skydda mina syskon var så stark att jag lade all kraft jag hade på att de skulle må bra, så att de kunde fokusera på sin utbildning. Själv presterade jag så dåligt att min syster tog över min plats i klassen och gick till skolan i stället för mig. Men på helgerna fick vi delta på läger och fick tillgång till samtalsstöd genom SOS Barnbyar. Det hjälpte oss att förstå att utbildning är vår enda chans till att förbättra våra liv.

I det andra fosterhemmet fick vi stanna i tre år. Fosterfamiljen gjorde allt de kunde för att konvertera oss till sin religion – men vi vägrade. Då bad de oss att flytta. Vi kontaktade vår farmor, men hon ville inte veta av oss. Vår pappa bodde i samma område med sin andra fru och barn, men han ville inte heller veta av oss. Vi kände oss främmande och vilse. Jag trängde tillbaka mina tårar.

En pastor från kyrkan tog hand om oss i åtta månader och hyrde sedan ett hus där vi kunde bo under ett år. Men på grund av att stället låg oskyddat, var det osäkert för oss att bo där. SOS Barnbyar såg då till att vi kunde flytta till ett tryggare hem. Lyckligtvis kunde vi gå kvar i samma skola efter flytten. SOS Barnbyar fick in oss på rätt spår när livet utmanade och inspirerade oss att kämpa så att vi skulle kunna hålla ihop som familj. Nu är vi mer motiverade och vet att utbildning leder till bra saker för familjen och i livet.

Min närmaste syster går nu sitt tredje år på högskola och jag mitt andra. Mina andra systrar mår också bra. Min dröm är att bli lärare. Om jag blir det kommer jag kunna stötta barn som lever i utsatthet så att de blir starka och självständiga, trots deras utgångsläge. Idag är jag 25 år gammal – och nu känner jag mig äntligen fri.”

"Nu är vi mer motiverade och vet att utbildning leder till bra saker för familjen och i livet."

Vi stärker familjer så de kan hålla ihop

De familjestärkande programmen skräddarsys efter varje enskild familjs specifika situation och behov. Målet är alltid att familjen ska kunna hålla ihop, ta sig ur sin svåra situation och på sikt stå på egna ben.

Så här fungerar programmen