Familjen fann hopp i en osäker ny verklighet

Valentynas familj bodde i Charkiv, Ukraina, före den fullskaliga invasionen i februari 2022. Den 2 mars tvingades Valentyna, som då var gravid, och hennes man och två barn att lämna sitt hem eftersom det var under ständig beskjutning.

När situationen förvärrades blev det för farligt att stanna kvar i Charkiv. Det fanns ingen elektricitet, och mobiltelefonerna fungerade inte. Familjen hade inte längre något annat val och tvingades som många andra i Ukraina att fly för att ta sig till en säkrare plats.

De packade snabbt ihop det de fick plats med i några ryggsäckar och skyndade sig till evakueringstågen som skulle ta dem västerut. Det var en svår och skrämmande resa.

”Vi var utmattade, kalla och hungriga.”

– Vi stod på tågstationen, nära perrongen, och försökte komma ombord på evakueringståget. Det var hundratals eller tusentals människor som rusade mot tåget. Jag hoppades att vi skulle få gå ombord före andra eftersom vi hade små barn med oss, men det var totalt kaos.

– Något flög över våra huvuden, en missil eller en raket. Människor sprang och fick panik, och min familj knuffades ut på tågspåret. Min man och jag försökte täcka barnen med våra kroppar för att hålla dem säkra i kaoset. Vi var livrädda. När vi till slut lyckades ta oss ombord på tåget och det åkte i väg var det en lång och mörk resa. Vi var utmattade, kalla och hungriga.

Efter en lång och svår resa anlände familjen till staden Chernivtsi, som då ansågs vara en säkrare plats. Men det var ändå skrämmande eftersom staden var okänd för dem. De hade inga bekanta, två små barn och ett tredje barn, en dotter, på väg. Ovissheten gjorde Valentyna mycket orolig.

Valentyna och hennes man var också oroliga för sina två pojkar. Barnen var för små för att förstå vad som hände, men de kunde se hur kriget påverkade dem. De visade tecken på stress och var rädda för höga ljud som påminde dem om granatbeskjutning. Det var svårt för dem att hantera situationen. Även i en ny, säkrare stad var pojkarna rädda för allt.

– Min äldste son frågade oss hela tiden när vi skulle åka hem. Han ritade vårt hus i Kharkiv och vår bil på uppfarten. Han ritade också sina vänner från där hemma. Jag ser fram emot att få åka hem precis som han, men jag vill inte ge honom falska förhoppningar. Snart, säger jag.

Valentyna fick höra talas om SOS Barnbyar genom ett inlägg på sociala medier och besökte efter det vår barnvänliga plats i Chernivtsi. Efter det första besöket kom hon och hennes familj regelbundet tillbaka. Valentyna fick kontantstöd som möjliggjorde att de kunde hyra en lägenhet att bo i efter att ha spenderat fler veckor på resande fot eller i tillfälliga bostäder som inte var lämpliga för hennes små barn.

Valentyna fick också ett kit med nödvändigheter för nyfödda till sin dotter. Kitet innehöll allt hon behövde för att ta hand om sin bebis de första 12 månaderna. Hon och hennes två pojkar fick också stöd med sin psykiska hälsa och psykosocialt stöd av SOS Barnbyars psykologer och lärde sig tekniker för att hantera trauman och hitta normalitet i krisen.

”Att prata med andra mammor i samma situation fick mig att känna att jag inte längre var ensam.”

Hennes pojkar blev vänner med barn som också hade förlorat sina hem. De lekte terapeutiska lekar och fann tillbaka till sin barndom igen. Nätverket med andra mammor som också hade flytt från sina hem hjälpte Valentyna att hantera sin nya verklighet, och de blev hennes stödnätverk.

– De anställda på den barnvänliga platsen [SOS Barnbyars personal] var mycket förstående. Många av dem hade själva behövt fly, ibland mer än en gång. De visste vad det innebar att lämna allt bakom sig. Jag kände mig stöttad och lyssnad på. Att prata med andra mammor i samma situation fick mig att känna att jag inte längre var ensam. Den hjälp jag fick där hjälpte mig att hämta andan.