Barnen i Ukraina längtar efter vänner

Många barn i Ukraina har på grund av pandemin och kriget aldrig fått känna gemenskapen i ett klassrum eller lekt på skolgården. I stället har deras vardag präglats av rädsla, ensamhet och ansvar, som egentligen hör vuxenvärlden till.

Det handlar inte bara om saknad av utbildning eller fritidsaktiviteter. Det handlar om barn som växer upp i isolering, där skärmarna blivit deras enda fönster till världen.

– De vet inte hur det är att ha vänner, att gå i förskolan, att längta efter att träffa och leka med sina kompisar på en trygg plats. De har en mobiltelefon. Och det är det bästa de har, säger Iryna Shlychek-Verba, psykolog på SOS Barnbyars sociala center i Mykolajiv, nära frontlinjen.

Barn tvingas bli vuxna snabbt
Med pappor vid fronten och mammor som kämpar för att få ihop vardagen blir barnen ofta tvungna att ta ansvar för småsyskon och hushåll.

– En tioåring är ofta som sexton mentalt, eftersom den ena föräldern är i kriget och den andra arbetar för att täcka de mest grundläggande behoven. Då måste barnet ta hand om sitt yngre syskon. Det är väldigt sorgligt när barn tvingas växa upp så snabbt och bli självständiga för tidigt, säger Iryna.

Den psykiska belastningen är enorm. Många barn lider av sömnproblem, mardrömmar, tystnad eller ilska. Fysiska symtom som huvudvärk, magont och sängvätning är vanliga reaktioner på det trauma de bär på.

På vårt sociala center i Mykolajiv erbjuder vi psykologiskt och socialt stöd. Här används konstterapi, musikterapi, sagoterapi och andningsövningar – metoder som stöttar barnen att bearbeta sin rädsla och hitta trygghet.

– Vid andningsövningar förklaras djupa andetag och långa utandningar för barnen genom att be dem lukta på blomman och blåsa ut ljuset. Eller när flyglarm hörs, krama någon, eller krama en docka, en nalle eller ett husdjur och säg: ”Du är rädd, men jag är här med dig”, säger Olena, som också jobbar som psykolog på SOS Barnbyar i Mykolajiv.

Barnen vill ha en vän
Barnen som kommer till centret ber inte om saker. De ber om kontakt.

– Barnen säger att de vill ha vänner. De ber oss att anordna fler gruppaktiviteter. Vi arbetar också mycket med barn med särskilda behov, berättar Olena.

Föräldrarna får också stöd, bland annat genom gruppträffar där de får prata med andra i samma situation.