Vem tar ansvaret: Civilsamhället eller staten?

Det finns stora brister i myndigheternas stöd till de familjer som återförenas i Sverige. Det är något av det som framkommit genom SOS Barnbyars familjestärkande program. Men är det verkligen civilsamhällets uppgift att ”täcka upp” där staten misslyckas? Och vad händer om man som organisation blir alltför beroende av till exempel en kommun. Vågar organisationen då slå larm om problem och felaktigheter? Det var några av de saker som nyligen diskuterades i ett runda bords-samtal med forskare och representanter från olika delar av civilsamhället.

Man brukar ofta säga att civilsamhället har två roller: den ena handlar om att påverka samhället, det andra om att genomföra verksamhet. Ofta kombineras dessa två, till exempel inom idrottsrörelsen. Det finns också exempel på när civilsamhället utför tjänster som annars skulle ha gjorts av samhället, till exempel genom att driva härbärgen eller kvinnojourer. Men vilka risker finns det med att bli en genomförare på uppdrag av staten eller en kommun – och hur kan de två rollerna kombineras på bästa sätt?

Charlotte Rydh är generalsekreterare för organisationen Giva Sverige som bland annat har som mål att bidra en ökad finansiering av ett livskraftigt civilsamhälle.

– Vi arbetar för att stärka organisationer i civilsamhället så att de blir mer professionella. Men samtidigt får man inte glömma att pengar inte är ett mål i sig, utan ett medel för att uppfylla de ändamål som organisationen har. Civilsamhället vilar på en demokratisk grund och vi står för något annat än det kommersiella eller offentliga, menar Charlotte Rydh.

Av det svenska civilsamhällets totala finansiering står privata givare för ca 60 procent medan den offentliga delen är svarar för ca 30 procent. Ytterligare en del av intäkterna kommer också från olika typer av försäljningar och av de lotterier som organisationerna bedriver.

Generellt är allmänheten positivt inställd till ideella organisationer och när det är kris, som efter bränderna 2018 och i samband med pandemin, ökar förtroendet ytterligare. Civilsamhället spelar alltså en viktig roll för samhället i stort:

– Människors tilltro till det egna engagemangets betydelse ökar i kris. Och när vi ser att vi kan hjälpa till då ökar tilltron till vårt eget engagemang. Därför måste också civilsamhället tro mer på sig själv och våga ta en större plats, fortsätter Charlotte Rydh.

Samarbetet mellan stat och civilsamhälle kallas ofta för idéburet offentligt partnerskap (IOP). Hittills har detta skett utan några tydliga former, men nu kan en förändring vara på gång. I slutet av 2021 behandlade riksdagen en motion kring en framtida lag och det finns ett tydligt intresse från flera olika partier att skapa ett tydligare ramverk kring detta.

Ett problem, konstaterar Charlotte Ryd är att många kommunerna inte vågar gå in i samarbete med civilsamhället utan att man i stället väljer att upphandla alla tjänster.

– Tyvärr är kunskapen i kommunerna liten om vilka möjligheter som finns. I Sverige har vi än så länge ganska liten idéburen välfärd. Detta är ett område som behöver diskuteras vidare utifrån ett mer strategiskt perspektiv, fortsätter hon.

Erik Sjöstrand är verksamhetschef vid paraplyorganisationen Ideell Arena. Han lyfter fram den skillnad han ser mellan civilsamhället och statens sätt att organisera verksamheten:

– Civilsamhället har ofta en mer holistisk i syn på individen än vad myndigheter har och många gånger möter vi ett väldigt stuprörstänkande hos myndigheter, konstatera han.

Vilka exempel finns det då på hur civilsamhället arbetar utifrån ett helhetstänkande där man inte bara blir en tjänsteleverantör? Erik Sjöstrand nämner nykterhetsrörelsen som byggt upp en sammanhållen vårdkedja där man driver behandlingshem, men sen inte släpper individen utan kan föra personen vidare, till exempel genom att erbjudan en utbildning på en folkhögskola.

– Det är ett bra exempel på hur civilsamhället tar ett helhetsgrepp på situationen och där man hittar finansiering för delar av verksamheten genom kontrakt med kommuner.

Inom civilsamhället talar man ofta om två typer av organisationer. De som är utförare och de där påverkansarbetet står i fokus. Vilka risker finns det med att bli en genomförare? En risk är att organisationen tvingas anpassa sig till den kommunala verksamheten i stort. En annan att organisationen inte längre känner att den kan skapa opinion och driva på förändringar, eftersom man blivit en del av den offentliga verksamheten.

– Vilka krav och förväntningar som varje organisation väljer att anpassa sig till är en strategisk fråga. Det kan vara bra att gå in i välfärdsuppdrag, men som organisation måste man alltid vara beredd att hantera de krav som finansiären kan ställa och om dessa är förenliga med de ideal som organisationen har. I vissa kontrakt kan det uppstå problem om det till exempel finns rena förbud kring att till exempel bedriva opinionsbildning i en fråga där organisationen samtidigt har ett uppdrag, fortsätter Erik Sjöstrand.

SOS Barnbyar har traditionellt inte haft någon verksamhet i Sverige och för organisationer har arbetet med familjeåterföreningen på allvar aktualiserat frågan om vilken roll organisationen ska spela i framtiden:

– Våra systerorganisationer i till exempel Finland jobbar sedan länge med en omfattande serviceverksamhet, medan vi här i Sverige precis börjat med detta. Samtidigt ser jag inga risker för oss att bli beroende. Vi står stabilt ekonomiskt och har en stark, privat finansiering, konstaterar Petra Nyberg som är chef för programutveckling på SOS Barnbyar i Sverige.

Ola Segnestam Larsson är professor vid Marie Cederschiöld högskola och har forskat mycket kring civilsamhällets roll.

– Det är lätt att glömma bort att det vi idag ser som offentlig verksamhet är ett resultat av det pionjärarbete som civilsamhällesorganisationer drev för mer än hundra år sedan, konstaterar han.

Civilsamhället bör ses som en demokratiskola som genererat mängder av idéer som sedan fört ut i samhället – alltifrån kvinnlig rösträtt till folktandvård. Därmed inte sagt att civilsamhället också skulle kunna utveckla dagens offentliga verksamhet:

– Idag står civilsamhället för en mycket lite den av det vi kallar för vård, skola och omsorg. Den delen skulle kunna bli större, eftersom civilsamhället har så mycket att bidra med. Vi behöver också bredda bilden av det vi ser som välfärd, för gör vi det och även inkluderar kultur, hälsa och idrott – men också finansiering av till exempel cancerforskning – så ser vi att civilsamhället redan idag spelar en stor roll, fortsätter Ola Segnestam Larsson.

Det behöver inte heller vara en motsättning mellan att vara påverkare och genomförare? Tvärtom så kan civilsamhället erbjuda något annat, utan att behöva ”härma” den verksamhet som bedrivs av samhället:

– Civilsamhället kan vara ett avantgarde som går före och som visa den offentliga verksamheten hur något kan genomföras på ett bättre sätt än idag. Ett bra exempel är när RFSU visar hur man kan bedriva kliniker på ett annat sätt. Civilsamhället kan därigenom vara en viktig röst för andra än den stora majoriteten i samhället.

Text: David Isaksson
Foto: Maja Brand

”Civilsamhället har ofta en mer holistisk i syn på individen än vad myndigheter har och många gånger möter vi ett väldigt stuprörstänkande hos myndigheter”

Bakgrund

SOS Barnbyar driver mellan perioden 20-01-01 – 22-12-31 ett projekt som medfinansieras av Europeiska Asyl, Migrations- och Integrationsfonden AMIF. Projektets målsättning är att bidra till en mer effektiv integration av tredjelandsmedborgare* i det svenska samhället genom att erbjuda målgruppen stöd kring områdena samhällsorientering, anställningsbarhet och föräldraroll. Projektets målsättning är även att bidra till ökade förutsättningar för samordning i myndigheters service till familjer. Sedan september 2021 arbetar, förutom projektets tre familjementorer, även en integrationspedagog.

*Tredjelandsmedborgare är lagligen bosatta i Sverige utan svenskt medborgarskap och för projektet avser målgruppen föräldrar/familjer som ankommit till Sverige på anknytning/återförening till ensamkommande ungdomar.