Hannahs kamp mot krigets trauma

Det enda sjuåriga Hannah vill är att få leka i en lugn och trygg miljö och inte behöva oroa sig för framtiden. Men efter att ha förlorat sitt hem, föräldrar och allt hon ägde i inbördeskriget i Etiopien, är hon djupt traumatiserad.

Hennes återhämtning sker nu i en familj i en av våra barnbyar i landet. Kassech heter hennes SOS-mamma.

– När Hannah kom till vår familj i december 2021 kunde hon inte prata alls. Hon var märkbart påverkad av situationen och hennes ögon var alldeles förtvivlade. Jag har varit nära Hannah sen dess och har ofta lugnat henne när jobbiga minnen kommit upp, berättar Kassech.

– Ibland har hon vaknat och hyperventilerat på nätterna och varit rädd för att dö. Höga ljud och människor hon aldrig har träffat – oftast män – skrämmer henne fullständigt. Hon behöver ständig stöttning och försäkran om att hon är i trygghet för att bearbeta traumat hon varit med om.

Teresa Ngigi, rådgivare för psykisk hälsa och psykosociala frågor på SOS Barnbyar, säger att Hannah fortfarande är i chock och att tystnad är en mekanism för att hantera händelsen. Hennes reaktion är vanlig för barn som vuxit upp i krig och konflikter.

– Att hamna i chock är det enda sättet för hjärnan att skydda barnet eftersom traumat är för stort. Hennes lilla kropp klarar inte av att bearbeta allt det hon upplevde, så hon bara stelnar. Om det inte fanns någon som kunde få Hannah att känna sig trygg i kaoset är effekten mycket värre än om en förälder var närvarande, förklarar Teresa.

Kriget

Hannah föddes i en av landets största städer. Hennes mamma arbetade som hemhjälp och hennes pappa för regeringen. Hon levde ett tryggt och lyckligt liv med plats för lek, skratt och gick till skolan varje dag. Men natten till den 3 november 2020 ändrades Hannahs liv i ett kast. Strider bröt ut mellan regeringsstyrkorna och Tigray People’s Liberation Front (TPLF) och Hannah tvingades uppleva svår smärta och stora förluster.

Staden hon bodde i blev mycket orolig och Hannah tillbringade den första tiden i skydd från tung beskjutning och granatbeskjutning med fruktan för sitt eget liv. I krigets turbulens separerades Hannah från sin mamma. Det var bara hon och pappan. Efter några månader träffade de fler familjer som de bestämde sig för att fly tillsammans med. Men i samband med flykten attackerades de av beväpnade män som dödade pappan.

Hon vaknade upp på ett av landets sjukhus, där hon vårdades för sina skador. Socialkontoret i regionen, som har ett nära samarbete med SOS Barnbyar i Etiopien, begärde att Hannah skulle placeras i deras omsorg.

En svår framtid

Hannah får psykisk rådgivning av en psykolog för att se till att den svåra upplevelsen inte får en långsiktig inverkan på hennes hälsa. Men tusentals barn i den krigsdrabbade regionen kommer inte att ha samma tur. Det är oklart hur många barn som hittills har skadats eller dödats i den tvååriga konflikten, men tusentals lever nu under svåra förhållanden i informella läger efter att ha skilts från sina föräldrar på flykt från striderna.

Teresa poängterar att det är dessa barn som ska bygga landets framtid och att det kommer att bli ett allvarligt problem om de inte får stöd så tidigt som möjligt för att hantera krigets trauma.

– När barn inte får stöd för att läka utvecklar de egna strategier för att hantera det som hänt, säger Teresa.

– De tolkar världen utifrån sina erfarenheter och kommer att försöka skydda sig själva hela tiden. Detta innebär att alla andra utvecklingsmöjligheter sätts på undantag, eftersom det är en nödsituation, och nödsituationen är att hålla barnet vid liv. När alla andra förmågor är inställda kommer barnet inte att växa eller lära sig, det kommer att vara rädd för människor och kommer inte att lita på någon längre.

Teresa säger att sådana barn som vuxna har större sannolikhet att få alkohol- och drogproblem, bli kriminella eller att de själva tar till våld.

Stöd att läka

Precis som Hannah har de flesta barn som växer upp i någon av våra barnbyar förlorat sina föräldrar och utsatts för traumatiska situationer någon gång i livet. SOS-mammorna och annan personal i barnbyn hjälper barnen att bygga upp relationer i den nya miljön, vilket hjälper dem att känna sig trygga och vågar lita på att det finns någon där för dem.

– Eftersom jag har ansvar för hennes omsorg hänger det på mig att finnas där för henne så att hon känner sig trygg. Jag förväntar mig ingenting alls av dem och när de inte vill göra något tvingar jag dem inte. Till exempel engagerar jag Hannah bara i mycket enkla aktiviteter som hjälper henne att öppna sig, och jag låter det ske på hennes egna villkor, säger Kassech.

Hannah har tre nya systrar och en bror i sitt hem i barnbyn som tycker mycket om henne. De övar att skriva och räkna med henne så att hon är redo nu när hon ska återvända till skolan. Hannah har förlorat över ett års inlärning.

Hon tycker om att gå till förskolans skolgård i närheten för att delta i fotbollsmatcher med barnen och leka kurragömma. Kassech har redan köpt hennes skoluniform så att hon ser ut precis som de andra barnen.

– Jag ser ett leende och en gnista i Hannahs ögon när hon leker. Ju tryggare hon känner sig, desto mer kommer hon övervinna sina rädslor och hitta ny energi för att utvecklas och blomstra. Även om hon fortfarande inte säger så mycket sover hon bättre numera utan mardrömmar – och hon börjar sakta komma in i rätt sinnesstämning för skolan och vardagen, säger Kassech.

Text och foto: Ayalneh Fetene