Lyft blicken och fokusera på det som är bra 

Kriget i Ukraina tvingade 37-årig trebarnsmamman Anna Vatsak att lämna sitt hem med sin familj för en ny vardag i ett helt annat land. I dag arbetar hon som psykolog i en av våra barnbyar i Rumänien och ger råd till ukrainska barn och föräldrar för att övervinna sina trauman och få kraft att bygga en framtid.  

I den här intervjun berättar Anna Vatsak om utmaningarna i sitt dagliga arbete och om de effekter som krigets trauma har på barnen i Ukraina – och vilka strategier hon själv tar till för att minska oro.   

Vilka är de vanligaste utmaningarna du stöter på i ditt dagliga arbete? 

–  Ett förlorat förtroende är ett stort problem, särskilt när det gäller barn. Deras tro på världen och tillit till människor är rubbad. Barn fruktar för sina egna liv, för sina föräldrars och släktingars liv. De är rädda för att återvända hem. Varje barn upplever och uttrycker detta på sitt egna sätt. Vi vuxna tillåter oss ofta inte att känna. Vi intalar oss själva att vi måste arbeta, leva, uppfostra och utbilda våra barn. När allt är bra är det nästan ingen som lägger märke till sina egna trauman. Men när vår grund av trygghet faller sönder är det då som alla de rädslor vi bär djupt inom oss kommer upp till ytan. 

– Grundläggande förtroende är viktigt. Ett barns grundläggande tillit börjar bildas direkt efter födseln. När ett barn till exempel gråter är en förälder där för att mata, byta om och krama barnet. Kriget i vårt land, där människor dör varje dag och där ingen känner sig säker, slår sönder denna tillit till världen och rubbar tron på att vi har rätt att existera, att vara skyddade – att helt enkelt vara. När barnen var tvungna att lämna Ukraina och kom till andra länder uppstod rädslor inom dem, till exempel att pappa inte kommer tillbaka från kriget. 

Vad gör du för att få barnen att öppna sig och dela med sig? 

– Jag organiserar grupprådgivning och avsätter också mycket tid för individuell rådgivning. Många, särskilt ungdomar, har redan isolerat sig från omvärlden, och de har inte lätt att öppna sig och dela med sig i en grupp. Särskilt när det gäller dem är det individuella tillvägagångssättet viktigt. Vi börjar med ett enskilt samtal för att etablera kontakt och bygga upp en förtroendefull relation. När barnet sedan gradvis känner att det kan dela med sig av vad det tänker på börjar det dela med sig. Om barnen och ungdomarna accepterar mig som specialist börjar de prata med mig och då kan vi hitta ett sätt att gå vidare. Jag tillämpar positiv psykoterapi. I mina sessioner använder jag metaforiska kort och även olika psykologiska övningar för att bygga upp förtroende. 

Hur hanterar du stigmat kring att ta hand om sitt eget psykiska välbefinnande? 

– Det är en långsam process. Först och främst är det viktigt att barnen får tillgång till sina känslor. I vardagen tänker vi mycket och känner inte alltid efter. Vi lyssnar inte tillräckligt på vår kropps känslor. Det händer att barn gråter hela tiden, men de förstår inte varför. Orsaken till att de gråter är gömd någonstans i det undermedvetna. Det handlar om att hitta orsaken som orsakar reaktionen – gråtandet. Genom frågor försöker vi tillsammans ta reda på var denna känsla finns i kroppen. 

Jag frågar alltid: Hur mår du? Hur känner du dig? Vad känner din kropp? Hur kan du slappna av? Vad får dig att skratta? Vad drömmer du om? Jag blandar dessa frågor med professionella frågor för att få barnet att känna sig bekvämt och tryggt. Du kan effektivt arbeta med dig själv endast om du känner dig trygg och säker. Det ligger i vår natur. Hemma i Ukraina gick det mycket lättare. 

”Kriget krossar inte bara byggnader, byar och städer. Kriget krossar äktenskap och familjer – och drömmar.” 

Hur påverkar den nya och förändrade verkligheten ukrainska barn och deras föräldrar? 

– I Ukraina [före kriget] kunde föräldrarna ge sina barn det de behövde. Men nu är det helt annorlunda. Så vi är noga med att alla lär sig att formulera sina behov ännu bättre än tidigare. Det gäller inte bara barn utan även föräldrar. Kriget krossar inte bara byggnader, byar och städer. Kriget krossar äktenskap och familjer – och drömmar. 

Jag lär barnen vad konflikter är och hur man hanterar dem. Jag förklarar för dem varför deras syster eller bror inte vill leka med dem; att deras syskon har sina gränser och ibland vill bli lämnade ifred. Jag lär dem att respektera och förstå varandra, att förstå vilka processer som pågår inom var och en av dem, att när ett barn vill vara aktivt kan det andra barnet behöva vila. 

– Dagliga rutiner är oerhört viktiga för barn. Barn vaknar på morgonen, går till dagis, har en tydlig rutin där och vet vad de kan förvänta sig efter dagis. Föräldrarna är lugna och utstrålar lugn eftersom även de vet vad som kommer härnäst under dagen. När dessa strukturer försvinner blir barnen desorienterade och förlorar sin trygghetskänsla. Barnen vet inte när de ska sova eller när de ska äta. Allt är sönderslaget, och dessutom befinner sig deras mamma i ett tillstånd som är ovant för barnen. Mamman vet inte var hon själv ska hämta kraft för att först hitta sig själv och sedan finnas där för sina barn.  

Jag ber många människor som jag ger metaforiska kort till att visa mig på korten hur de ser sig själva i framtiden. Efter att ha gått igenom ca 180 kort säger de flesta att de inte ser sig själva i något av dem. Detta är ett tecken på att de fortfarande inte ser sin framtid eftersom deras rädsla är starkare, den dominerar.  

Manifesterar sig dessa psykologiska problem fysiskt? 

– När marken under dina fötter rämnar måste du först hitta stöd för dig själv för att kunna stödja andra, särskilt barn. Just nu uppfylls inte ens de mest grundläggande behoven. Många människor sover dåligt, många äter inte eftersom de är konstant stressade, och många har också svårt att möta framtiden. På sätt och vis börjar de falla sönder på insidan. Vi arbetar för att hjälpa dem, för att säga det bildligt, att återuppbygga sina inre fasta strukturer. 

Hur kan extrema traumatiska upplevelser, som krigstrauman, övervinnas enligt din professionella åsikt? Och hur kan barnen i Ukraina återta sin barndom? 

– Spåren av kriget finns kvar. Allting lämnar spår, och ingenting kan radera dessa spår. Men vad vi kan göra är att fortsätta att arbeta med oss själva, att lyssna på våra kroppar. Vi måste fortsätta att vara medvetna om vår önskan att förändras, om och om igen.  

De ukrainska barn som befinner sig här i Rumänien just nu tillbringar huvudsakligen tid inomhus på grund av den kalla vintern. De kan inte springa omkring utomhus, vilket är precis vad de behöver. Men de gör sitt bästa: de studerar, lär sig språket och försöker hjälpa sina föräldrar. Jag ser detta när barnen kommer och säger att de vill stödja sina föräldrar. De frågar: Vad behöver vi göra? En åttaåring, en nioåring frågar vad de kan göra för sin mamma, för sin pappa.  

– Jag vill inte att små barn ska bära en sådan börda på sina axlar. Deras barndom bör vara en riktig barndom, inte en vuxen barndom med vuxenansvar. Deras barndom ska vara fylld av roliga saker att göra, av lekar, och den ska vara på en plats där de andas sin egen luft. För oavsett var vi befinner oss, oavsett hur bra vi har det här och oavsett hur bra förutsättningar vi har för livet, för att vara säkra, för att äta, för att klä oss, så är det fortfarande hemma där luften du andas är din. Det är där vi är födda, det är där våra rötter finns, vårt arv, våra familjer – i Ukraina. 

”Deras barndom bör vara en riktig barndom, inte en vuxen barndom med vuxenansvar.” 

Vi vuxna måste föregå med gott exempel för barnen. Om vi vill förändra vårt land – Ukraina – kommer våra barn också att vilja förändra sig själva och Ukraina. Just därför är det viktigt att de människor som är traumatiserade försöker lyfta blicken och fokuserar på det som är bra, där de befinner sig just nu. Trots det vi gått igenom. Livet går vidare och nu har vi kommit till en punkt där vi måste lära oss att leva med omständigheterna. Det gäller att samla kraft och gå vidare. 

Hur samlar du personligen styrka för att gå vidare? 

– För mig personligen är det min familj som ger mig styrka att gå vidare. Jag har tre barn i vilka jag ser Ukrainas framtid. Barn kommer till världen för att visa oss vuxna att det finns lycka och villkorslös kärlek. Mina barn ger mig kraft. Dessutom stöder min man och jag varandra. Vi försöker lyssna på varandra och respektera den andres behov och gränser. 

– Musik hjälper mig också. Musik utan ord. Jag vill inte höra ord, bara musik. Kanske för att jag hör så många historier på jobbet. Jag gillar också att laga mat och baka, vilket stimulerar min motorik. Och som alla andra gråter jag. Gråt är ett mycket effektivt sätt att släppa ut bortträngda känslor. 

Fyra tips för att minska din oro – enligt Anna Vatsak:

• Tillåt dig att känna alla känslor du känner och lyssna på kroppen. Om du behöver gråta, så gråt.  
• Dagliga rutiner skapar trygghet. Försök att ha bra rutiner för träning, mat och sömn.  
• Formulera dina behov och gör sånt som får dig att slappna av och må bra. Och glöm inte att skratta!  
• Lyft blicken och fokusera på det som är bra. Fortsätt att planera för framtiden – och ge aldrig upp dina drömmar.