13-åriga Mahdi om flykten från Khartoum

13-åriga Mahdi* som tidigare bodde i ett av våra familjehem i Khartoum, har tvingats evakuera flera gånger på grund av stridigheterna och det farliga läget i Sudan. Här berättar han med sina egna ord om flykten – och om att vara barn i Sudan just nu.  

Jag höll på att göra mig redo för skolan när mamma berättade att det var krig. Vi satte oss ner och tittade på nyheterna på TV, där vi såg soldater bära vapen och skjuta. Jag hade hört om krig, som det mellan Ryssland och Ukraina, så först blev jag inte rädd. Men senare flög ett militärplan över oss och började skjuta.

Hemma verkade mina syskon inte så rädda, men snart var vi tvungna att lämna vårt hem och åka till en annan säkrare plats. Resan var jobbig – vi åkte på ojämna, hemliga ökenvägar och undvek de stora vägnätet.

På vägen mötte vi en beväpnad grupp i civila kläder. De stoppade vår buss och genomsökte våra väskor, medan de pratade med höga, arga röster. Lite senare stötte vi på en annan beväpnad grupp, den här gången i officiella uniformer. De frågade om mina äldre bröder, vilket gjorde mig riktigt rädd. Min mamma sa att vi alla var hennes barn, och efter det fick vi fortsätta.

Senare mötte vi andra soldater som var vänligare. De genomsökte inte bussen, och en av dem skämtade med mig genom fönstret: ”Kom ner och ta ett gevär, är du inte en man?” Även om vi hade mat med oss kände jag ingen hunger.

Längs vägen såg jag många brända bilar och byggnader som förstörts av bomber. Jag oroade mig mycket för vårt hem, min skola och mina vänner.

Om jag fick chansen skulle jag säga till alla väpnade grupper som deltar i striderna ”Sluta kriga – nu!” 

Vi kom fram till den nya platsen och bodde i ett hus, men det var inte lika fint som vårt hem i Khartoum. Jag trodde vi skulle stanna där ett tag. Jag fick nya vänner och gick med i ett lokalt fotbollslag. Vi spelade mot andra lag i området, och det kändes nästan som vanligt igen. Men så kom mamma och sa att kriget hade nått dit också, så vi var tvungna att åka vidare till ett nytt ställe.

Än en gång reste vi med buss genom ökenvägar, och resan kändes oändlig. Jag tycker inte om det nya stället eftersom jag inte kan spela fotboll här. Men jag gillar vårt hus – det liknar vårt hem i Khartoum lite. Ändå kan jag inte sluta tänka på att kriget kanske börjar här också. Om det händer måste vi nog flytta igen. Jag vet inte vart vi ska ta vägen nästa gång.

Om jag fick chansen skulle jag säga till alla väpnade grupper som deltar i striderna ”Sluta kriga – nu!” 

*Namnet ändrat pga säkerhets- och integritetsskäl.