Så minskar vi glappet i stöd till barns och ungas psykiska hälsa

Miljontals barn och unga saknar stöd för psykisk hälsa – trots att lösningarna finns. Hur kan vi minska glappet mellan forskning och verklighet? Erfarenheter från SOS Barnbyars arbete visar vad som krävs för att insatser ska bli både tillgängliga och hållbara i praktiken.

En av de mest akuta utmaningar inom global psykisk hälsa är det växande gapet mellan barn och ungas behov av stöd å ena sidan, och den hjälp som faktiskt finns tillgänglig å andra sidan.

Detta brukar beskrivas som the MHPSS treatment gap.

Globalt lever miljontals barn och unga med psykisk ohälsa utan tillgång till stöd. I många låg- och medelinkomstländer saknas både specialistkompetens och tillräckliga resurser, samtidigt som behoven är stora. I vissa kontexter går upp till 90 procent av barn och unga med psykisk ohälsa utan behandling eller stöd. I Moçambique, där SOS Barnbyar varit verksamma sedan 1986, finns ca 1-2 yrkesverksamma inom mental hälsa per 100 000 invånare, att jämföra med höginkomstländer såsom Sverige där motsvarande siffra ofta överstiger 60 yrkesverksamma per 100 000.

Psykisk hälsa är avgörande för barns utveckling

För barn och unga handlar psykisk hälsa om långt mer än frånvaro av sjukdom. Den påverkar möjligheten att känna trygghet, skapa relationer, gå i skolan och utvecklas.

Barn som växer upp i utsatthet — exempelvis i fattigdom, konflikt, migration eller våld — löper högre risk att drabbas av psykisk ohälsa. Samtidigt är det ofta just i dessa sammanhang som tillgången till stöd är som minst.

Att stärka barns psykiska hälsa är därför både en rättighetsfråga och en central del av hållbar samhällsutveckling.

Evidensbaserade metoder och task-shifting

Att fylla gapet mellan behov och tillgänglig vård genom att utbilda fler psykologer och terapeuter är inte möjligt under en överskådlig framtid – men kan istället lindras med hjälp av så kallad task-shifting, vilket innebär att andra yrkesverksamma utbildas att leverera initialt psykosocialt stöd med hjälp av konkreta och strukturerade metoder.

Forskningen visar att dessa evidensbaserade interventioner kan minska psykisk ohälsa även i resurssvaga kontexter. SOS Barnbyar implementerar en rad sådana metoder runt om i världen såsom Problem Management+, SelfHelp+, och EASE, utvecklade av WHO och UNICEF, samt TeamUP utvecklade av WarChild, Rädda Barnen och UNICEF Nederländerna.

Från forskningsfältet till verkligheten

Men att en intervention fungerar i en studie betyder inte automatiskt att den fungerar hållbart i verkligheten, då metodens effektivitet bygger på en rad antaganden såsom att personer i behov av stöd använder stöd om det finns tillgängligt, att individen fullföljer programmet, att de som utbildats att leverera stödet har tid, kraft och resurser att utföra arbetet, att handledning fungerar, och att det finns instanser dit mer allvarliga fall kan vidareförmedlas, för att nämna några.

Som implementerande organisation arbetar vi med frågan:
– Hur kan evidensbaserade insatser bli tillgängliga, relevanta och hållbara i de sammanhang där barn och unga lever?

Under januari 2026 gjorde SOS Barnbyar en processutvärdering utav metoden Early Adolescent Skills for Emotions (EASE) i Moçambique. EASE är en evidensbaserad gruppintervention för unga och deras vårdnadshavare, utvecklad för att kunna användas även i miljöer där tillgången till specialistvård är begränsad.

Vår utvärdering visar att interventionen upplevdes som relevant och användbar av både unga och vårdnadshavare. Familjer beskrev förbättrad emotionell reglering, bättre relationer och ökad förståelse för psykisk hälsa.

Men processutvärderingen visade också att utmaningarna sällan handlar om själva interventionens innehåll. Det handlar ofta om systemen runt omkring:

• hur barn identifieras och hänvisas vidare,
• hur familjer engageras,
• hur personal får handledning och stöd,
• och hur uppföljning och skyddssystem fungerar över tid.

Vikten av att stärka det lokala systemet

En viktig slutsats från arbetet är att evidensbaserade interventioner inte kan bära hela ansvaret själva. Även systemen runt omkring måste fungera.

Om remissvägar saknas, om personal saknar handledning, eller om uppföljning inte fungerar riskerar även effektiva metoder att bli svåra att upprätthålla över tid och i större skala.

Man kan se det som två processer som behöver drivas parallellt, den ena handlar om att skala upp interventionen, det vill säga utbilda fler lokala yrkesverksamma som kan ge stöd. Det andra handlar om att skala upp eller stärka förutsättningarna som gör interventionen verksam och hållbar.

För att göra skillnad måste vi bygga system som kan bära stöd över tid.

SOS Barnbyar arbetar inte bara med individuella insatser för barn, utan också med att stärka de system som omger dem — familjer, skolor, lokalsamhällen och sociala skyddsnät.

Genom familje- och communitystärkande arbete vill vi skapa hållbara förutsättningar för barns trygghet, utveckling och psykiska välmående.