”Att få jobba som SOS-mamma har varit en dröm för mig”

Berätta om dig själv!

– Jag heter Kanyemba Komboni Genéviève och är 44 år gammal. Jag är SOS-mamma i en barnby i Togo.

Hur länge har du arbetat på SOS Barnbyar?

– Jag har varit med sedan starten när just den här verksamheten öppnade 2019. Men att få jobba som SOS-mamma har varit en dröm för mig under lång tid.

Vad intressant, vad mer kan du berätta om det?

– Jag bor ganska långt från staden där den här barnbyn ligger. När SOS Barnbyar drog i gång sin första verksamhet i det området 2007 var jag en 28-årig änka med två väldigt små barn. Då kunde jag inte kliva in i den rollen. Jag hade fyra års erfarenhet av att undervisa som volontär och fick i stället tjänst som lärare på en förskola inom SOS Barnbyar. Det dröjde inte länge förrän jag fick mitt lärarcertifikat och arbetade sedan där i nästan tolv år.

Nu när mina egna barn hunnit växa upp kändes det helt naturligt att kliva in i mammarollen igen och ta hand om små barn. I den här barnbyn gavs en möjlighet. Det var verkligen en skänk från ovan. Jag var änka och hade två stora barn som snart skulle börja på college. Så det passade väldigt bra.

Hur är familjelivet i barnbyn?

– Jag ansvarar för ett av hushållen här. Jag har fem barn. Fyra går i lågstadiet och den yngsta är två år och fyra månader. De är som riktiga bröder och systrar och delar hela sitt liv med mig. De leker tillsammans med varandra – och med andra barn i lokalsamhället.

Alla fem barnen vet att jag bryr mig om dem och att de kan prata med mig om allt. Förtroendet har byggts genom att vi sitter tillsammans på kvällarna och pratar. Alla sitter tillsammans och berättar om sin dag; delar sina tankar, känslor, segrar och glädjeämnen.

Barnen är också delaktiga i hushållet. Alla har varsitt litet ansvarsområde kring matlagning, städning och tvätt. Då lär de sig hur ett hushåll funkar och växer med ansvaret. Jag stöttar såklart och visar hur man gör.

Ibland får jag agera konfliktlösare. Det är okej det också. Det kan handla om att nåt av barnen tar en leksak från en annan eller någons plats vid bordet. Alla får berätta sin version så att jag ska få en så sann bild som möjligt av händelsen och försöker trösta så gott jag kan. Att medla och att stärka barnen ingår i själva mammarollen.

På kvällarna gör vi ofta läxor och går igenom skoltexterna tillsammans. Att öva mycket bidrar till inlärning. Två av barnen behöver extra stöd i detta och då kommer min pedagogiska bakgrund väl till pass. De har börjat göra framsteg i både matte och språk!

Hur fungerar det med de andra SOS-mammorna och övrig personal?

– Vi delar glädje och sorg. Vi stöttar och ger varandra råd. Vi kan också hjälpa varandra. Ibland blir det missförstånd, men då löser vi det och hittar tillbaka till glädjen. Övrig personal stöttar oss i vår roll, och vi har också tillgång till fortbildning, erfarenhetsutbyte, rådgivning och annan kunskapsinhämtning.

Kan du berätta mer om den där glädjen?

– Det är en stor glädje att få vara småbarnsmamma igen. Jag ser barnen utvecklas, hur de lär sig av sina misstag, skapar fina relationer med varandra, skrattar, leker, dansar och sjunger. Vissa kvällar har vi gemensamma träffar med de andra hushållen i barnbyn. Det är fina stunder då vi verkligen möts allihop som en enda stor familj, säger Komboni med ett leende och tittar drömskt i fjärran.

– Ibland när jag tänker på framtiden ser jag de här barnen ha utvecklats till ansvarstagande unga kvinnor och män – och mig själv som mormor och farmor till massa barnbarn. Gud hjälpe mig, skrattar hon.

Vad tycker du om roller och ansvar hos en SOS-mamma?

– Som SOS-mamma har man ett stort ansvar för barnens personliga utveckling. De ska bli självständiga individer, ärliga och kunna bidra till samhället. Min roll är också att ge dem bra värderingar i livet. Hur man är en bra människa med sunt förnuft. Jag kämpar dag och natt för att uppfylla detta ärofyllda uppdrag.

Finns det någon historia som betytt särskilt mycket för dig?

– En dag skulle jag på ett möte när barnen var i skolan. Jag hade inte kommit hem när barnen kom tillbaka, så ett av barnen blev oroligt. Han gick fram till en av de andra i personalen och frågade efter mig. När hon berättade att jag inte var tillbaka bad han henne ringa mig. Han var orolig att de inte skulle få någon mat. De ringde upp mig så att jag fick försäkra honom att jag var okej och att de skulle få middag den kvällen. Till saken hör att han är ganska tuff liten kille annars. Jag insåg att han är en känslig liten person innerst inne, hans hårda skal handlar mer om rädsla än om något annat.

Hur ser relationen ut mellan dina biologiska barn och barnen i barnbyn?

– Min äldsta är 20 år nu och hon går sitt andra år på universitetet i Lomé. Hennes bror bor alldeles här intill. Jag är med honom och förbereder honom för sina framtida studier i samma stad. Nu går han sista året på gymnasiet.

Min dotters videosamtal är alltid spännande för barnen! Och såklart hennes besök under loven när hon har med sig presenter och bjuder på sitt varma skratt. Hon är verkligen storasystern i huset. Min yngsta hälsar också på ibland. Alla barnen känner dem väl och deras relation stärks för varje gång de ses!

Hur ser du på din framtid på SOS Barnbyar?

– Jag välkomnades in i den stora SOS-familjen 2007. Jag har undervisat barn i skolan i tolv år. I dag delar jag hela mitt liv med barnen jag ansvarar för. Jag är alltid redo att ställa upp för organisationen om jag behövs. Om jag får hålla mig frisk och kunna jobba, tror jag att jag kommer att ta hand om barn tills jag pensionerar mig, avslutar Kombuni med ett skratt.

Text: Prisqua Akuvi

Foton: Djomeda Kenkou