”Barnen visste att när vi säger: ’Det är dags att gå!’ då är det dags att gå.”

Nyligen evakuerade vi 68 barn, samt 11 medarbetare och deras familjer, från barnbyn i Rafah, Gaza. I den här intervjun berättar Samy Ajjour, programchef för SOS Barnbyar i Rafah, om evakueringen och hur det går för barnen sedan de kom fram till Betlehem.

Du har fem månader av krig, rädsla, oro och flykt bakom dig. Nu har 68 barn evakuerats till Betlehem. Är ni lättade?
− Vi är alla glada och lättade. Vi har blivit varmt välkomnade här i Betlehem av kollegor och hela SOS Barnbyar. Vi är på en någorlunda säker plats och kan sova utan ljudet av bomber. Det går bättre för oss. Men barnen behöver tid att anpassa sig. De har lämnat sina hem.

Har barnen någonsin varit utanför Gaza tidigare?
− Nej, aldrig. De gick ombord på en buss för första gången i sina liv, höll i ett pass för första gången och bodde på ett hotell för första gången. Nu måste de förstå var de har landat.

För att inte äventyra evakueringen hölls den hemlig under lång tid. Hade barnen ens möjlighet att förbereda sig?
− Vi informerade dem steg för steg. De visste ungefär en månad i förväg att en utrymning var planerad, men inga detaljer. Det förekom diskussioner med psykologer. Barnen visste att när vi säger ”det är dags att gå” då är det dags att gå. Någon tid före evakueringen började vi packa våra väskor – mycket lugnt och så diskret som möjligt.

Hur var ögonblicket när de faktiskt gav sig av?
− Spännande, det var många känslor i spel. Det var eufori och glädje, men det var också tårar. Det är inte lätt att lämna sitt hemland, inte ens för personalen. Men allt fungerade och vi kunde ge barnen bra stöd. Det var till stor hjälp att de reste med sina vänner och personal de litade på och att de fick psykologiskt stöd.

Vad händer nu i Betlehem?
− Vi anordnar aktiviteter. Idag spelade vi fotboll med barnen från SOS Barnbyar i Betlehem. Barnen håller på att lära känna staden och har redan genomgått en läkarundersökning. Men de behöver också vila och har mycket att bearbeta. Även om vi i Rafah försökte distrahera dem från kriget så mycket som möjligt så fanns det mycket rädsla och stress. Bomber hördes hela tiden, de fick inte lämna barnbyn och kunde inte gå i skolan. Härnäst kommer vi att arbeta med att få lägenheter till familjerna.

Var bor de just nu?
− I ett övergångsboende. Vi kunde inte förbereda någonting. Planen är att några av dem ska flytta in i tomma byggnader i barnbyn i Betlehem. Vi håller på att förbereda dem. För de andra har vi hittat lägenheter i staden. De kommer också att bo i ett hus tillsammans med SOS Barnbyars familjer från Betlehem, vilket gör mig väldigt glad. De lokala familjerna hjälper dem att komma till rätta. Vi hoppas att familjerna kan flytta in i slutet av Ramadan.

När kommer barnen börja skolan igen?
− Från och med nästa läsår. Vi samordnar för närvarande detaljerna med de lokala myndigheterna här. Fram till dess organiserar vi lektioner för dem så att de kan komma ikapp efter det långa uppehållet och vara väl förberedda. De går in i ett annat utbildningssystem här.

Många av barnen har fortfarande släktingar i Gaza. Är det möjligt att hålla kontakten med dem?
− Ja, det är mycket viktigt för oss. Vi försöker organisera dagliga online-möten mellan barnen och deras släktingar. När familjerna som är kvar i Gaza ser barnen på skärmen och hör att de är trygga och glada sprider sig ett leende över deras ansikten. Men mötena är också viktiga för barnen. De är en länk till deras hemland och familjer. Vi är bara tillfälligt i Betlehem och vill återvända hem så snart som möjligt.

Vad händer nu med barnbyn i Rafah, nu när ni är borta?
− Det intensiva arbetet kommer att fortsätta där. Vi är den enda organisationen i hela Gaza som ger skydd och omsorg till barn som har förlorat sina familjer i kriget. Även tidigare deltagare som växte upp i barnbyn har funnit en fristad där. Barnbyn fortsätter vara en humanitär plats, som måste skyddas under alla omständigheter. Våra kollegor ger också nödhjälp till familjer. De stöder dem bland annat med kontantutbetalningar och psykologiskt stöd.

Hur mår du personligen? Har du haft tid att hämta andan?
− Det viktigaste nu är att se till att barnen blir väl omhändertagna, liksom min familj, som också kom med mig och har gått igenom mycket. När kriget började var vi tvungna att lämna vårt hus i Gaza City i all hast. Vi kunde inte ta med oss någonting; jag lämnade alla mina kläder, allt jag hade. Sedan tillbringade vi de senaste fem månaderna i barnbyn i Rafah och nu måste vi hitta vår väg igen. Men vi kommer att klara det, vi har stöd och det känns bra.

Intervju av Simone Kosog