Fyra barn, ett hem och kärlek starkare än kriget

Efter nästan två decennier utan barn har Viktoriia och Oleksandr byggt en stor familj genom adoption och familjehemsplacering. Trots krigets svåra villkor tar de nu hand om fyra barn – med stöd från SOS Barnbyar.

I en liten by utanför Kiev möter vi Viktoriia och Oleksandr, som båda är uppväxta i den lilla här, och deras fyra barn – allt i en varm, inbjudande och kärleksfull lantlig miljö. Det springer katter och kattungar runt benen på barnen, och här finns även flera hundar. Inne i huset är rummen fyllda med leksaker.

Viktoriaa och Oleksandr levde i nästan 20 år utan barn, då Viktoriia inte kunde bli gravid. Efter en lång väntan bestämde de sig för att ta emot barn från institutioner och familjehemsplaceringar.

I november 2021 mötte de sin första dotter, Mariia, född 2018 på ett barnhem. Kort därefter adopterades hon.

– Hon kom till oss i början av december och innan månaden var slut hade hon börjat kalla oss för mamma och pappa, berättar Viktoriia.

Sex månader senare utbildade sig paret till familjehem, och samma år flyttade Daria, född 2012, in hos dem.

Familjen växte vidare sommaren 2024 när paret fick kännedom om en nyfödd flicka som övergivits på ett förlossningssjukhus. De tackade omedelbart ja till att adoptera henne. I april 2025 tog de emot en liten pojke, född 2017 och biologisk bror till Daria.

I dag tar familjen hand om fyra barn, varav två är adopterade.

För att stötta barnen kontaktade familjen SOS Barnbyar på eget initiativ. I maj 2025 genomfördes en behovsbedömning som visade att barnen behövde stöd med bland annat anpassning till nya miljöer, utveckling av trygg anknytning och sociala färdigheter.

Efter detta startades både individuella och gruppbaserade insatser. Psykologer, socialpedagoger och logopeder arbetar nu regelbundet med familjen, både digitalt och på plats.

– Varje tisdag kommer tjejerna från det mobila teamet hit och leker med barnen. Våra barn älskar det och väntar från tidig morgon att de ska komma, berättar Viktoriia.

Kriget har påverkat vardagen direkt. En rysk missil slog ner i deras trädgård under en av de första månaderna av invasionen och familjen tvingades tillfälligt lämna sitt hem. Oleksandr har efter händelserna drabbats av hjärtbesvär kopplat till stress.

– Jag stod här ute på åkern när drönare och missiler började sväva ovanför mitt huvud. Jag sprang för att få barnen i skydd.

– Ryska trupper stod bara tio kilometer härifrån. Fler hus förstördes, innan det ukrainska försvaret kom och slog tillbaka.

Trots svårigheter blickar familjen framåt. Oleksandr framhåller att han vill att barnen ska få utvecklas och själva välja sin väg i livet – oavsett om de stannar i Ukraina eller flyttar utomlands.

Barnen har redan börjat formulera sina drömmar. Daria vill bli läkare eller lärare, medan Mariia pratar om allt från frisör och balettdansös till att driva eget café.

– Det varierar från dag till dag, säger Olksandr och skrattar. Hon är så vig, så jag tror hon blir dansare.

Jag frågar Mariia om hon är rädd?

– Nej. Jo förresten, inte för kriget, men för min lärare i skolan.

Text: Claes Salomonsson
Foto: Urban Andersson