”Livet har gett mig allt”

Jyotsana Chhetri, 37 år, stryker med handen över överkastet. Hon sitter i det som en gång var hennes säng i barnbyn, i huset hon växte upp i med sin SOS-mamma och syskon. Hon sveper fingertopparna lätt över fördjupningar i trägaveln med dess välkända hack och flisor. Blundar hon känns det nästan som förr, på den tiden då väggarna var vita och rummet fyllt av viskande barnstämmor som delade hemligheter vid läggdags.

Det påminner henne om trygghet och kärlek, men också om ett mörker. Om tankar och känslor hon gömde i sin dagbok, och som hon nu kan plocka upp för att lättare förstå hur barn som har förlorat sina föräldrar kan ha det.

– Livet har gett mig allt, säger Jyotsana. Tack vare att jag växte upp i barnbyn har jag fått ett bra liv, kunnat utbilda mig och i min tur ge ett tryggt liv tillbaka till mina barn.

I filmen visar Jyotsana oss runt i den barnby hon själv växte upp – och nu arbetar.

Kontakt med faddern

Hon pekar på en rad vykort som hänger på ett snöre högt upp vid taket.

– Titta, där är mina kort!

Jyotsana tar ner ett av dem. Blommotivet på framsidan har bleknat och skriften är nästan oläslig efter mer än 20 år, men hon gör ett försök att tyda texten: ”Min kära Jyotsana. Tack för ditt senaste brev /…/ Jag har hittat en bok om mitt land till dig.”

Kortet är från hennes fadder. Boken har hon fortfarande kvar. I kortet har han skrivit att han uppmuntrar hennes tankar om att studera.

– Varje år fick jag ett kort till min födelsedag. Jag minns att jag alltid väntade spänt på det kortet, säger Jyotsana.

Fyra miljoner barn

På väggen hänger också fotografier på SOS Barnbyars grundare, Hermann Gmeiner. I år är det 70 år sedan han startade den första barnbyn i Österrike, för barn som hade förlorat sina föräldrar i andra världskriget. Sedan dess har SOS Barnbyar stöttat över fyra miljoner barn och unga världen över, både genom att ge ett hem till de barn som saknar omsorg, men också genom att stärka utsatta familjer så att de kan fortsätta att hålla ihop och inte tvingas splittras.

Bryter den negativa spiralen

God omsorg går i arv, på samma sätt som studier visar att dålig omsorg ofta överförs från en generation till en annan. SOS Barnbyars arbete handlar till stor del om att bryta den negativa spiralen och vända den, så att den tar en positiv riktning. Vår effektrapport visar att arbetet har gett resultat: 90 procent av de som tidigare varit med i våra program ger sina egna barn en trygg uppväxt, tack vare att de själva vuxit upp i en trygg miljö.

Men den generationseffekten i åtanke – att god omsorg blivit överfört från de första barnkullarna som ingick i SOS Barnbyars program från 1949, till deras barn och barnbarn – uppskattar man att verksamheten har förbättrat 13 miljoner föräldra-barn-relationer de senaste 70 åren.

Mamman tvingades lämna bort henne

Jyotsana har inga minnen från tiden före SOS Barnbyar. Hon känner bara till historien så som den har berättats för henne.

– När jag föddes var min pappa redan död. Min mammas familj accepterade varken henne eller mig, och det var svårt för henne att överleva. Till slut tog en av hennes vänner med oss till SOS Barnbyar. Då var jag 2–3 år gammal. Jag minns ingenting från den tiden. Jag vet bara att det här är mitt hem, säger Jyotsana.

Efter dialog med myndigheterna blev det klart att den lilla flickan kunde flytta till SOS-mamman Kanchu Regmi. Det skulle gå 18 år tills hon träffade sin biologiska mamma igen.

Ett tryggt område med plats för lek och bus

Barnbyn är en fridfull oas med blommor, träd och grönsaksodlingar, strax utanför en större och mer bullrig stad i Nepal. I barnbyn finns en skola, ett tempel och 16 familjehus. Barnen från grannskapet kommer ofta och leker med barnen i SOS-familjerna. Det här är Jyotsanas värld. Hon som var den försiktiga flickan och hjälpte till med hushållsarbete och var duktig i skolan. Som beundrade SOS-mammans matlagning, hennes lugn och värme. Som förundrat lyssnade på mammans spännande godnattsagor. Men också Jyotsana som testat gränser och smugit sig ut genom fönstret på kvällen för att träffa kompisar, när hon i själva verket skulle ha legat i sängen.

16 år gammal flyttade hon till ungdomsboendet. Där trivdes Jyotsana bra, men de första dagarna var svåra. Då var det skönt att veta att hon alltid kunde komma och hälsa på sin SOS-mamma och syskon när hon ville.

Övergången till vuxenlivet

I ungdomsboendet förbereds barnen på livet efter barnbyn, på studier och på självständighet. De får också hjälp att lägga individuella karriärplaner. Jyotsanas plan var att ta en examen i sociologi. Ungdomarna har fortsatt tät kontakt med SOS-föräldrarna och syskonen, även om de inte bor tillsammans. Alla följs upp tills de har hittat ett arbete och de har ett särskilt band till sin SOS-familj genom hela livet.

Att säkra övergången till vuxenlivet är en viktig prioritering för SOS Barnbyar. Många länder har stora utmaningar med arbetslöshet, inte minst för unga. De unga behöver professionella nätverk, som kan hjälpa dem in på arbetsmarknaden. Undersökningar visar att 80 procent av de som tidigare varit med i våra program har utbildat sig och skapat förutsättningar för ett stabilt arbetsliv.

Rollerna byttes

Jyotsana rådfrågade sin SOS-mamma innan hon tackade ja till jobbet i barnbyn. Då var hon 23 år gammal. Plötsligt var det hennes tur att vara den vuxna. Den som både stöttar barnen och som vägleder SOS-föräldrarna. Idag är hon anställd som assisterande barnbyledare och psykosocial rådgivare, med skydd av barn som inriktning.

– Min personliga erfarenhet och utbildning hjälpte mig att bättre förstå hur barnen har det. Samtidigt är jag medveten om att de har en egen historia. Deras känslor är inte mina, säger Jyotsana och tillägger:

– Allt jag önskar är att barnen ska ha det bra, och att SOS-mammorna ska känna sig lugna och trygga i sin roll.

Hon visar ett foto som föreställer två små flickor. Det är Jyotsana med den SOS-systern som står henne närmast. Systern har idag arbete och egna familjer. Vid stora högtider ser de alltid till att träffas, men de ses också när alla i den gamla syskonskaran från barnbyn har återträffar. Jyotsana firar dessutom alla högtider och födelsedagar med sin egen biologiska familj; maken och döttrarna.

Biologiska mamman är fadder

– Min dotter säger att hon har många mormödrar. Och det stämmer ju, skrattar Jyotsana.

För historien om Jyotsana handlar också om en återförening med den biologiska mamman, som nu är omgift och i ett annan situation i livet än den situation som tvingade henne att lämna dottern ifrån sig. Mamman är till och med fadder i SOS Barnbyar idag. Det märks att Jyotsana är stolt.

– Jag respekterar min mamma. Samtidigt är jag glad över att ha vuxit upp i en SOS-familj. Om jag inte kommit hit hade jag troligtvis blivit bortgift som 13–14-åring och inte kunnat utbilda mig, säger Jyotsana. Hon är säker på sin sak:

– Mitt starkaste band är det jag har till min SOS-mamma. Det var hon som var mitt stöd när jag växte upp.

Kanchu Regmi bor fortfarande kvar i barnbyn, i ett av husen som är avsett för pensionerade SOS-mammor. Jyotsana besöker henne ofta.

– Hon har gett mig allt. SOS Barnbyar finns i mitt blod, och för mig är SOS Barnbyar kärlek, säger Jyotsana.

Text: Kristin Stoltenberg och Morten Ödegaard
Foto: Nina Ruud