Sofiya vill springa igen

Tioåriga Sofiya har en dröm:

− Jag vill springa igen!

Sofiya kommer ursprungligen från en region i östra Ukraina. Hon går i femte klass i grundskolan som hon läser online. På frågan om hon gillar skolan ger hon ifrån sig ett listigt flin, rynkar på näsan och säger:

− Jag är inget stort fan av skolan.

Hon förklarar att hon inte riktigt gillade de fyra första årskurserna i skolan. Hon började skolan med fysisk närvaro och var sedan tvungen att byta till online på grund av kriget. Nu, i femte klass, är hennes lektioner annorlunda och svårare eftersom hon har nya ämnen och olika lärare för varje ämne. Sofiya säger att det är svårare för henne eftersom de flesta av hennes skolkamrater går i skolan med fysisk närvaro och hon är online. Hon måste gå i skolan online eftersom hon återhämtar sig från allvarliga skador som hon ådrog sig i kriget.

”Mamma, jag vill inte leva längre”

Jag träffade Sofiya på en rehabiliteringsanläggning i västra Ukraina, långt från hennes hem. Hon är där tillsammans med sin mamma.

− När Sofiya skadades blev vi alla förkrossade, mest av allt Sofiya, säger hennes mamma och fortsätter:

− Mitt hjärta var i miljoner bitar, men jag visste att jag var tvungen att vara stark och ge all min styrka till min lilla flicka. Hon låg orörlig på sjukhuset och sa till mig: ”mamma, jag vill inte leva längre”.

Sofiyas mamma slutar plötsligt att prata. Hennes ögon fylls av tårar. Hon tittar bort och sväljer tårarna.

− Det var min katastrof. Men jag sparade min sorg till mina ensamma stunder. När Sofiya var vaken fokuserade jag på att ge henne all min styrka för att lyfta upp henne mentalt och fysiskt. Jag visste att hon behövde all min styrka för att återfå sin, så att hon kan börja resa sig, börja gå och bli frisk igen.

Sofiya går runt sin mamma. Flickan haltar kraftigt och rör sig långsamt, men hennes ögon glittrar av den glädje som bara barn har.

− Det finns en del bra saker med skolan, säger Sofiya medan hon nickar med huvudet och berättar vad hon gillar.

− Jag gillar att rita och måla. Jag gillar att limma papper. Jag gillar att rita människor, men ansikten är lite problematiska för mig. Lyckligtvis är jag ganska ihärdig, så jag fortsätter att rita ansikten och jag vet att jag kommer att få det rätt.

− Jag gillar också att spela spel på telefonen med mina skolkompisar. Det räknas väl som skola? frågar Sofiya och skrattar.

− Roblox, det är där vi är för det mesta, fortsätter hon och skrattar.

− Jag låter henne leka eftersom det är den enda tiden hon tillbringar med sina skolkamrater som kan räknas som socialt umgänge, tillägger Sofiyas mamma.

− När hon låg på sjukhuset med alla sina ben i skruvar och stavar hade Sofiya inte sett eller varit i kontakt med sina vänner på fem månader.

Mamman gråter igen och fortsätter sedan:

− Det tog tid att få upp hennes humör, men nu är hon tillbaka till sitt riktiga jag. Hon är en ganska självständig elev och jag hjälper henne bara när jag märker att hon har det svårt. Jag ser att hon mest behöver hjälp med engelska och matematik. Ärligt talat skulle jag vara lycklig om engelska och matematik var hennes största problem.

− Åh, jag glömde, säger Sofiya och hoppar in i samtalet.

− Jag gillar också att rita katter och hundar, särskilt hundar. Och jag vill också ha en hund. En jack russell terrier precis som hjältehunden Patron. Min hund ska vara trogen och användbar och modig, precis som Patron. Mamma säger att jag kan få en sådan hund när jag är klar med terapin och är tillräckligt frisk för att gå ut med hunden. Jag vet att jack russell terriers är väldigt energiska. Man kan inte gå med en sådan hund, man måste springa den, skrattar Sofiya och tillägger:

− Jag vill springa igen.

”Jag säger till min flicka att nu måste hon kämpa för sig själv och vara stark för sin framtid.”

Mamman säger att Sofiya är en renhjärtad tjej som säkert kommer att lyckas i livet.

− Affärskvinna, jag kommer att bli en framgångsrik affärskvinna, mamma! säger Sofiya stolt till sin mamma.

− Jag vet att jag måste plugga bra, men jag måste också lära mig andra saker. Som hur man spelar Uno. Jag har bara inte korten för att spela.

Den lilla flickans fnitter får mamma att le.

− Efter allt som Sofiya har gått igenom, efter allt som vår familj har gått igenom, har jag inte mycket styrka kvar i mig. Jag säger till min flicka att nu måste hon kämpa för sig själv och vara stark för sin framtid. Jag vet att hon kommer att göra det. Sofiya kommer att springa igen.

Bild och text: Katerina Ilievska