20 timmars flyglarm – och en pojke som slutade prata

I en av Ukrainas mest ansatta regioner, lever femårige Vanya med flyglarm som kan pågå i 20 timmar. När kriget kom förlorade han sitt hem – och sin röst.

Ganna, Vanyas mamma, visar en video från deras förstörda hus.

– Hela taket är borta. Fem lastbilslass med bråte. Vår hela tillvaro på en soptipp, säger hon med tårar i ögonen.

Kort efter raketattacken förstördes även hennes arbetsplats där hon jobbade som lärare. När regionen befriades hade familjen ingenstans att återvända.

De flydde, flyttade runt, försökte skapa normalitet. Men kriget tog mer än hemmet. Vanya slutade prata.

– Jag trodde det var stress, säger Ganna.

Det visade sig vara autism. Mitt i kaoset lämnade pappan familjen.

– Det var en väldigt svår tid, suckar hon.

”Jag grät för mitt liv. Jag grät för min framtid.”

– När kriget startade började jag gråta mycket. Jag grät för mitt liv. Jag grät för min framtid. Jag grät för förlusten av mitt hem. Jag grät för det som hände med Vanya, berättar Ganna.

Hennes röst darrar, ögonen är fyllda av tårar.

– Varje stress kan vara ett steg tillbaka för min Vanya. När han är på förskolan fruktar jag för hans liv, hans säkerhet, hans hälsa. Hur mår jag? Jo… jag lever.

Varje stress kan vara ett steg tillbaka för min Vanya

SOS Barnbyar ger hopp

Idag bor Ganna och Vanya i en väns lägenhet. Tack vare SOS Barnbyar har Vanya fått psykologstöd, logoped och specialpedagog. Han har börjat läsa. Han säger hej till människor. Ganna får terapi och hjälp att försörja sig genom sykurser.

– Utan SOS Barnbyar hade jag inte klarat det. Det som är bra med SOS Barnbyar är att hjälpen är heltäckande. De ser både barnet och föräldern. Det ger oss en chans att börja om, förklarar Ganna.

Livet i skuggan av kriget

Men hotet är ständigt närvarande: mörker, kyla, drönarattacker. Vanya blir rädd i mörka källare där familjen ska söka skydd. Han behöver rutiner. När larmen går på natten stannar de i hallen, bakom två väggar.

Genom att placera sig i till exempel i en hall, eller ett rum som ligger innanför ett annat, minskar risken för skador. Ju fler barriärer mellan dig och utsidan, desto större chans att överleva.

– Det vi behöver är fred, säger Ganna.

På golvet kör Vanya sina leksaksbilar. Utan att titta upp säger han:

– Du är fantastisk, mamma.

Ganna ler äntligen.

– Utan Vanya skulle jag inte ha styrka. När vi kramar varandra i hallen på natten, under beskjutning, trycker Vanya sitt huvud mot mitt bröst och viskar: ’Snart blir det morgon.’ Jag väntar på den morgonen – för Vanya.