Mentorer nyckelroll för familjer

Mentorer som stöttar nyanlända familjer att etablera sig fyller en viktig funktion. Men hur är det att arbeta som mentor? Och hur bygger mentorerna på SOS Barnbyar upp en förtroendefull relation till familjerna? Vi samlade mentorerna Daniel Josephson, Emma Sköld och Zeinab El-Saneh från vår verksamhet i Göteborg för ett samtal.

Mentorernas arbete börjar oftast med att etableringsenheten för nyanlända i Göteborg tar kontakt med programmet i samband med att en ny familj anlänt till Sverige. Det kan också vara så att familjen känner till programmet för att deras barn är med i verksamheten i Hammarkullen i Göteborg. Mentorerna träffar sedan familjen tillsammans med en socialsekreterare och kanske också en flyktinghandläggare.

– Väldigt mycket handlar om praktiska saker. Utifrån det första samtalet byggs sedan relationen upp. Ofta kommer vi snabbt nära familjen och lär på det sättet känna dem, berättar Zainab.

I många familjer har ungdomarna tagit ett stort ansvar och i praktiken övertagit vuxenrollen. Ett mål med mentorernas arbete är därför att ”ersätta” ungdomarna så att de kan fokusera på skolan.

– Vi följer med föräldrarna och familjen när de ska till SFI, besöka socialkontoret och annat som är svårt för den som precis anlänt till Sverige. Visst kan det uppstå känsliga situationer, men då brukar vi ställa frågorna öppet så att de vuxna kan bestämma vad de själva verkligen vill, säger Emma.

Det händer också att ungdomarna tar med sig de brev och handlingar de fått från olika myndigheter och går till mentorerna för att få hjälp med hur de ska besvaras.

Att förstå skillnaden mellan olika bidrag och hur olika ansökningar ska utformas är en komplicerad process, också för den som pratar felfri svenska och bott hela sitt liv i Sverige. Det handlar om allt från försörjningsstöd, föräldrapenning, bostadsbidrag till efterlevnadsstöd.

– Det är ett komplicerat system som är nog så svårt – också för oss som har detta som vårt dagliga arbete. Vi får hela tiden söka ny information för att kunna förstå vad det är som myndigheterna efterfrågar, konstaterar Daniel.

I stödet till familjerna arbetar mentorerna utefter en familjeutvecklingsplan som utgår från ett självskattningsformulär som föräldrarna fyller i när programmet startar. Planen har tydliga mål som att familjen själva ska kunna betala sina räkningar och bli bättre på att sköta myndighetskontakter. Samtidigt är utmaningen stor, inte minst för den som varken kan läsa eller skriva.

– För en person som inte ens kan skriva sitt eget namn är det förstås komplicerat att komma in i det svenska samhället. Samtidigt ser vi stora framsteg, hur de vuxna försöker, hur de lär sig fler och fler ord på svenska och verkligen kämpar på, fortsätter Daniel.

Bostadsfrågan svår

I mentorernas arbete ingår fyra centrala områden: bostad, ekonomi, hälsa och så själva föräldraskapet. Den kanske största utmaningen för alla nyanlända familjer är bostadsfrågan. Här finns också flera exempel på hur familjer bollats mellan olika kommuner och själva fått ta smällen när samordningen inte fungerat, eller när olika kommuner och handläggare lämnat motstridiga uppgifter kring kontrakt och hyresnivåer.

– Bostadsfrågan är den enskilt svåraste att lösa, men om inte den fungerar så stannar allt annat upp. Det blir svårt med skolan och familjen kan inte rota sig fast, fortsätter Daniel som själv har erfarenhet av fall där familjer flera gånger tvingats flytta mellan tillfälliga boenden på bland annat vandrarhem.

Myndigheternas bristande samordning komplicerar inte bara livet för familjerna, utan kostar också pengar i onödan, menar Emma:

– Det är till exempel helt onödigt att skattemyndigheten ska begära in underlag som redan finns hos andra myndigheter. Det borde också vara samma regler mellan kommunerna så att inte en kommun kan säga ja och en annan nej till ett boende.

Varför ska då Sverige lägga resurser i form av mentorstöd och annat för de familjer som återförenats med sina barn? Förutom att alla människor har samma rättigheter så är arbetet i sig en investering som hela samhället har nytta av, menar Daniel:

– Ju bättre vi lyckas med mottagandet, desto lönsammare blir det för Sverige. Att ge människor en bra start är helt enkelt en god investering för framtiden.

Den oberoende delutvärdering som gjorts av projektet så här långt visar också på att verksamheten gör skillnad. Eller som en samverkanspart säger i intervju med utvärderarna: ”SOS Barnbyar behövs för annars landar det ännu mer på ungdomen…” En annan samverkanspartner lyfter fram hur projektet motverkar isolering och passivitet: ”… framförallt att de håller i ett helt år och ger individanpassat stöd vilket ger bättre förutsättningar. Nu kan föräldrarna fokusera på SFI och egen etablering istället för att oroa sig…”

Zeinab påpekar att mentorernas arbete också leder till förbättringar för samhället i stort:

– Vårt sätt att arbeta med familjerna gör att vi upptäcker fel i systemet som inte är tydliga för alla, till exempel för personer som arbetar inom sociala myndigheter. Just genom att vi arbetar med särskilt utsatta grupper ser vi svagheterna i systemet extra tydligt, konstaterar hon.

Projektet Stöd vid familjeåterförening genomförs med stöd från Asyl-, migrations- och integrationsfonden.

Text: David Isaksson