Utan skyddsnät in i vuxenlivet

Linus Holm var 13 år när han första gången placerades i samhällsvård. Under de följande fem åren flyttades han runt mellan fosterhem, jourhem, utredningshem och HVB-hem – totalt runt tio placeringar. När han blev vuxen försvann stödet helt. I dag, vid 31 års ålder, beskriver han en uppväxt präglad av uppbrott, ovisshet och en övergång till vuxenlivet som skedde utan skyddsnät.

– Jag var 13 år och sen tror jag det var tio placeringar tills jag blev 18 i olika fosterhem, jourhem, utredningshem, HVB-hem.

Redan från början hade Linus tydliga önskemål. Han ville placeras nära sina syskon och vänner, och hos en ensam kvinna eftersom han var rädd för mäns temperament. Inget av detta hörsammades. I stället flyttades han allt längre bort – geografiskt och socialt.

– Jag fick inte ens säga hejdå till mina vänner.

Placeringarna blev ofta korta, spridda över Sörmland, Småland och Östergötland. Under perioder gick han inte i skolan alls. När han väl flyttades till Stockholm började saker fungera: han fick vänner, landade i skolan och byggde förtroende för personalen. Då kom nästa besked.

– Då skickades jag till Skåne i tre månader. Där fick jag ingen skola alls. Så man kan säga att jag var utan skola i nio månader.

Ingen skola – trots skolplikt

Som vuxen har Linus svårt att acceptera att det kunde ske, trots skolplikt och trots att han själv försökte få svar.

– Jag ringde och frågade dem ”ska jag börja i skolan snart?” men de visste inte om jag skulle vara kvar eller inte.

Trots att det var uttalat att Linus led av svår ångest och psykisk ohälsa fortsatte flyttandet.

– Det kan jag också känna så här som vuxen, det är klart att ett barn som flyttas mellan olika familjer och har varit med om trauma får konsekvenser. Jag har fortfarande frågor kring hur de resonerade, att jag skulle vidare hela tiden.

Fick inte sin röst hörd

Han beskriver hur hans vilja sällan räknades, hur avsked aldrig fick ta tid – vare sig från klasskamrater, lärare eller sammanhang som gav mening. När han engagerade sig i teater och ville fullfölja en premiär fick han nej. Vid jul stod alternativen mellan ett okänt fosterhem eller låst institution.

– Min vilja spelade ingen roll.

Övergången till vuxenlivet kom abrupt.

– Jag var 21 när allt stöd försvann.

Han hade redan under gymnasiet flyttat in i en lägenhet från kommunen, trots att han egentligen inte var redo. Ovissheten fanns hela tiden där – vad händer sen? När han uppmuntrades av socialtjänsten i kommunen att söka folkhögskola med internat tackade han ja. Med ett CSN-lån på 80 000 kronor lämnade han lägenheten. Men han insåg inte då att flytten till internatet innebar att stödet tog slut.

– Då städade jag ur lägenheten och gick därifrån med min gitarr på ryggen.

Något uttalat avslut blev det inte. Några dagar senare kom hans saker, men ingen förklaring, inget samtal. På internatet kom oron tillbaka. Han hade ingen bostad att återvända till, inget jobb, ingen arbetslivserfarenhet. För första gången fick han själv ställa sig i bostadskö. Samtidigt dog hans mamma, strax före skolavslutningen. Han kraschade.

Vi bidra till förändring

I dag går Linus i traumaterapi. Han har en egen lägenhet och arbete, bland annat inom barnomsorg och kök. Han gör också musik och använder sina sociala medier för att berätta om erfarenheter från samhällsvården.

– Folk förstår inte hur det här kan ske. Att socialtjänsten har ansvar för ett barn i över tio år och sedan släpper.

Han beskriver hur han kom fel in i vuxenvärlden, tog jobb efter jobb, flyttade runt och arbetade tills han gick in i väggen. Mycket, menar han, hade kunnat se annorlunda ut med rätt förberedelser.

– Jag hade inte varit lika stressad och utbränd om någon hade förberett mig.
För Linus handlar kritiken inte om enskilda personer, utan om ett system utan eftervård.

– Det är extremt farligt för unga att hamna i sådana här lägen.

Han vill att andra unga inte ska behöva leva med samma panik: att inte veta var man ska bo nästa vecka, att hamna i beroendeställning och riskera att utnyttjas.

– Det är ju enkelt egentligen; att hjälpa till att ta steget in i vuxenlivet – inte bara säga ”nu är det upp till dig”. Det kan gå väldigt, väldigt snett.

Det är extremt farligt för unga att hamna i sådana här lägen

SOS Barnbyar arbetar för att barn och unga som är i Linus situation ska kunna få stöd före, under och efter placering – så att fler barn får trygghet genom hela sin uppväxt och stöttning i övergången till vuxenlivet.