Vägen hem

Barnbyarna som vi känner dem håller på att försvinna. Utanför finns familjemedlemmar som är redo att ta på sig omsorgsansvaret – om de bara får chansen. Här berättar Monica om katastrofen som splittrade familjen och hur tryggheten hittade hem till slut.

Det är fem år sedan Monica förlorade sin man efter en längre tids sjukdom. Fem år sedan hon blev ensam med fem barn. Den yngsta, Hope*, var bara tre år gammal och upplevde en mamma som var lamslagen av chock och sorg.

– Jag hade otroligt svårt, för jag var helt beroende av min mans inkomster, berättar Monica.

Familjens anhöriga gjorde sitt bästa för att hjälpa. De två äldsta pojkarna flyttade in hos en av Monicas storebröder lite längre ner på vägen, medan några grannar kontaktade stället man vänder sig till när familjer är i kris: SOS Barnbyar.

– För mig blev det en lättnad att SOS Barnbyar kunde ta hand om de yngsta barnen. Det var en enorm börda som lyftes från mina axlar. Nu fick de mat tre gånger om dagen, de fick gå i skolan och de kom och hälsade på mig under loven, berättar Monica.

Så länge de var trygga och hade det bra, accepterade Monica att hon måste släppa taget om sina tre yngsta barn.

Fattigdom skiljer föräldrar och barn

Gröna majsskott sticker upp en och en halv meter längs marken i området där de bor. Regnperioden går mot sitt slut, och med lite tur och skicklighet kan man hitta det gula guldet bland de gröna bladen. Här, vid ett 20 hektar stort majsfält, bor Monica och hennes bröder med sina familjer. Just nu springer syskon, kusiner och grannbarn runt i skoluniformer och väntar på eftermiddagsundervisningen. Skoldagen är uppdelad i två för att alla elever ska få plats, och på förmiddagen kan de leka ostört. Till lunch vrider barnen av en majskolv från åkern och håller den över lågorna i en liten grillhydda med halmtak. Några spottar ut hårda korn, medan andra har turen med sig. Sedan springer de vidare.

För mig blev det en lättnad att SOS Barnbyar kunde ta hand om de yngsta barnen.

Ett av barnen springer inte. Hon har heller inte bytt till skoluniform än, utan betraktar omgivningen i en rosa prinsessklänning. Klänningen är sliten, men kan fortfarande svänga upp i stora vågor om åttaåriga Hope väljer att snurra runt. Det har hon inte tid med nu. Hon har fullt upp med att hålla koll på sin mamma Monica i ögonvrån. Går Monica i väg, följer Hope efter. Sätter sig Monica ner, sätter sig Hope tätt intill. Hon lutar sig mot mammans lår och tittar åt samma håll som Monica tittar. Väl medveten om att de för knappt ett år sedan inte kunde sitta så här.

För när Hope förlorade sin pappa förlorade hon också sin mamma i flera år.

Hade pappans död inträffat idag, hade konsekvenserna för Monica och Hope troligen inte blivit desamma. För mycket har förändrats inom SOS Barnbyar under dessa år – och inte minst hur världen i övrigt ser på barnskydd och alternativ omsorg. För att förstå bakgrunden måste vi spola tillbaka till 2009. Det året antogs FN:s nya riktlinjer för alternativ omsorg. De pekar på att barn som bor på institutioner ska få möjlighet att flytta tillbaka till sin ursprungliga familj om det är till barnets bästa. Det betyder på att väldigt många barn som bor på olika institutioner runt om i världen i stället skulle kunna få omsorg från en nära familjemedlem.

Tidigare har någon form av institution ofta varit alternativet för barn från familjer i kris – särskilt när den ekonomiska situationen är ohanterlig.

– Det tar tid innan sådana förändringar sipprar ner genom systemen i de olika FN-länderna. Samtidigt gjorde hela SOS Barnbyar en genomlysning av hur många barn i barnbyarna som hade biologiska föräldrar eller nära familjemedlemmar kvar. I barnbyn där Monicas barn bodde upptäckte vi att 38 procent av barnen hade en kvarlevande förälder, berättar Irene Busiku Chiboola Phiri, programchef för SOS Barnbyar i Zambia.

Dessutom hade flera nära familjemedlemmar som de hade en relation till. Många barn har hamnat i barnbyn som en följd av fattigdom.

– Jag vill säga att majoriteten av barnen som har haft kontakt med sin biologiska familj är väldigt glada över möjligheten att flytta hem. För andra känns det som en abrupt övergång att lämna barnbyn. Det är en förändring i livsstil som de inte är vana vid, säger Phiri.

Ge det tid

Myndigheterna har drivit på för att SOS Barnbyar i Zambia ska komma i gång med det som fått namnet reintegrering: Barn på institution ska i möjligaste mån tillbaka till sin familj och sitt lokalsamhälle om det är det bästa för barnet. Institution är sista utvägen, även om upplägget i barnbyarna liknar mer en familj och inte traditionell institution. År 2016 beslutade också SOS Barnbyar internationellt att organisationens globala strategi skulle omfatta detta. Vi vill hellre stärka familjer så att de klarar omsorgsansvaret själva. Om familjerna får lite hjälp på vägen för att komma på fötter ekonomiskt, räcker pengarna från våra givare mycket längre än om vi bara hjälper de barn som bor i en traditionell barnby.

– Hela processen med reintegrering tar minst ett år. Vi försöker se till att det inte går längre än tre år från att vi startar tills reintegreringen är avslutad, säger Mulenga Chibwe, som är socialarbetare i SOS Barnbyar i Zambia och kontaktperson mellan barnen i barnbyn och deras familjer i lokalsamhället.

– Barnen i barnbyn är myndigheternas ansvar. När barnen kom till barnbyn behövde vi få tillstånd från myndigheterna för att ta hand om dem. På samma sätt är myndigheterna involverade när barnen ska flytta ut från barnbyn. Det är ett stort samarbete mellan oss, familjerna själva och socialarbetare hos de lokala myndigheterna för att få detta att fungera, säger Chibwe.

– Ingenting sker över en natt, och vi tar god tid på oss. Alla processer är unika och kräver olika tillvägagångssätt. De största utmaningarna ser vi oftast hos de äldre barnen. Att gå från ett ställe med elektricitet och TV till ett helt annat liv – det går inte att jämföra och kan ta lång tid.

Del av samhället

I barnbyn berättar en av SOS-mammorna om en tonåring som flyttade från barnbyn hem till sin mormor. Där fick han ibland hjälpa till på grönsaksåkern och arbeta med kor och plog – något som var helt främmande för honom. Efter några månader fick han skjuts tillbaka till staden, smög sig in genom porten till barnbyn, upp till andra våningen i huset där han brukade bo och gick och la sig i sin gamla säng. Han fick stanna där så länge han ville innan han återvände hem igen, med ett tydligt besked om att han alltid är välkommen på besök – men också med en uppmaning att ge det lite mer tid.

– Vi har sett att de barn som har bott i barnbyn ända tills de blir vuxna och är klara med college kan ha svårt att anpassa sig till lokalsamhället och livet utanför. De har ett begränsat nätverk och är vana vid att få hjälp med att lösa sina problem. Alla barn i barnbyn mår bra av mer kontakt med världen utanför. Alla ska ju lämna barnbyn någon gång, säger Chibwe.

Nya lösningar

De senaste åren har 320 av 543 barn och unga i de olika barnbyarna i Zambia flyttat hem till familjemedlemmar. I vissa fall har Chibwe fått agera detektiv för att spåra upp en faster, en farbror eller kanske en morförälder, men inte alla historier har ett lika lyckligt slut. Det finns fortfarande 79 barn i barnbyn där Monicas barn bodde där det inte går att hitta några spår av familjemedlemmar. Flera av dessa barn hade föräldrar som var sjuka i HIV/Aids, och programchefen Phiri berättar att det tidigare var starkt stigma kopplat till denna sjukdom.

– Det har gjort att flera helt har brutit banden till dessa barn. Det var en helt annan tid. Vi har upplevt att bebisar och små barn har lämnats utanför porten till barnbyn, utan någon som helst information. Hade det inte varit för SOS Barnbyar, hade många av de barn som bor – och har bott – i barnbyn hamnat på gatan, säger Phiri.

– De 79 barnen som saknar familj är vårt ansvar, och jag hoppas att de kan bo här i barnbyn tills de är gamla nog att flytta ut. Att hitta fosterfamiljer till äldre barn är en stor utmaning i Zambia.

Chibwe menar att det idag ställs helt andra krav på dokumentation och spårbarhet av biologiskt ursprung för de barn som står utan vårdnadshavare blir myndigheternas ansvar. Nu är det över två år sedan SOS Barnbyar i Zambia stängde dörrarna för att ta emot nya barn. Hur barnbyn kommer att fungera i framtiden vet vi inte, men vi ser framför oss att det förebyggande arbetet och utvecklingen av fosterhemsverksamheten kommer att gå hand i hand. Barnbyn kan kanske fungera som ett slags tillfälligt transithem.

– En traditionell barnby eller institution kan inte vara en långsiktig lösning. Processen med att hitta alternativ omsorg måste börja direkt, så att man har en plan för vad som ska hända med barnet inom de kommande sex månaderna, säger Chibwe.

– Vi undersöker möjligheten att omvandla barnbymodellen till en fosterhemsmodell ute i lokalsamhället. Det kommer alltid att finnas barn utan föräldrar och fungerande vårdnadshavare, så någon form av alternativ omsorg måste finnas, säger han.

Phiri tror att SOS Barnbyar kommer att spela en viktig roll i utvecklingen av alternativ omsorg i Zambia. Organisationen har en unik kompetens i hur man arbetar med familjestärkande insatser och föräldravägledning.

– Myndigheterna uppskattar hur vi har drivit våra barnbyar. De lutar sig mot oss när det gäller skydd av barn och hur vi arbetar med barn och familjer. När vi ser hur klimatförändringar förstör jordbruket och hur biståndet minskar, måste vi tänka nytt kring hur vi stärker familjer på många områden.

Vi undersöker möjligheten att omvandla barnbymodellen till en fosterhemsmodell ute i lokalsamhället. 

Lika känslosamt varje gång

Det har gått ett år sedan Monica fick samla Hope och alla de andra barnen på samma gårdsplan. Ett år sedan hon fick stöd av den lokala ledaren att skaffa sitt nationella ID-kort – något som aldrig prioriterades när Monica var ung. I Zambia är det detta kort som kopplar dig till alla delar av samhället: från skola och arbete till sociala rättigheter och krishjälp från myndigheterna vid naturkatastrofer.

– Om du inte ansöker om det nationella ID-kortet i gymnasieåldern blir det mycket svårare att ordna det senare. Monica förstod att detta var något hon måste prioritera när barnen skulle flytta hem, förklarar Mulenga.

Sedan de tre yngsta barnen återförenades med sin mamma har han besökt familjen fem gånger.

– Dessa barn ville gärna flytta hem, och de flyttade permanent under skolledigheten efter att terminen avslutades i april förra året. Även om de gärna ville åka tidigare blir övergången smidigast när vi flyttar dem under loven. Monica själv säger att hon är tacksam för att ha barnen hemma på heltid.

– Jag var glad att få hem mina barn, men jag hade fortfarande bekymmer kring inkomsten.

I Zambia har den offentliga skolan nyligen blivit gratis för alla. Ett stort framsteg, även om kvaliteten på de offentliga skolorna ofta påverkas av bristande resurser. Samtidigt är skoluniform, skolböcker och utrustning fortfarande något som föräldrarna själva måste betala för – och som många oroar sig över. För närvarande betalar SOS Barnbyar för allt skolmaterial som Monicas tre hemflyttade barn behöver. Målet är att detta så småningom ska fasas ut. Monica berättar att hon och hennes bröder arbetar aktivt med att planera för framtiden. De har majsåkern, en motorcykel som de kör taxi med och ett nytt hus under uppförande på gården som förhoppningsvis kan ge stabila hyresintäkter.

Och barnen trivs.

– De var vana vid platsen och tycker att det är tryggt att vara här. De har anpassat sig, men vill samtidigt hålla kontakten med vännerna och mamman i barnbyn. De saknar dem också, säger Monica.

Att yngsta dottern Hope är starkt knuten till sin mamma är omöjligt att missa. För Mulenga är det fint att se barnen slå rot i sitt riktiga hem, men det väcker också många känslor att ta farväl av ett barn från barnbyn.

– Alla barn vi stöttar är känslosamma för mig. Jag har följt dem sedan de var små och ber till Gud att de ska klara sig bra. Jag tror på reintegrering och att vi gör det rätta, men jag blir fortfarande berörd. Jag tänker att detta kommer att bli bra till slut.

*Namnet är ändrat.

Text: Anne Mone Nordahl
Foto: Maisie Marshall